Förkastad

Dold av mörkret, bortglömd, trampad på och förkastad av sin ägare, låg den alldeles stilla i ett fuktigt illaluktande skrymsle och kunde bara se lite av dagsljuset genom ett litet hål högt ovanför sig. Den kände absolut ingenting, ingen ilska, fruktan eller rädsla, utan den bara väntade stilla i tysthet.
Under flera dagar rörde den sig inte utan bara låg och lyssnade. Den hörde hur många hade kommit och gått utan att se den eller så hade de helt enkelt bara nonchalant petat på den med ena foten och gått vidare.
Allt eftersom tiden gick växte den och började förändras. Den hade fram tills nu livnärt sig på diverse småkryp som hade flyttat in i skrymslet för att söka skydd eller bilda familj, men nu var krypen alldeles för få för att kunna stilla dess hunger. Den började betraktade sin omgivning med stort intresse, framförallt det lilla hålet däruppe där småkrypen obekymrat gick in och ut.
Den här natten skymdes månljuset av tunga regnmoln som drog fram över himlen och mörkret i skrymslet gjorde den nästan helt osynlig. Förvandlingen som den genomgått de senaste dygnen hade inte bara gett den en skyddande mörkgrön färg utan även en kraftig svart ragg hade börjat växa på dess kropp.
Sakta började den röra sig mot öppningen. Varje rörelse skickade ut en fruktansvärd odör som spred sig i gömslet och fick småkrypen att borra sig ännu längre ner i den ruttnande massan på skrymslets botten. Den nådde fram till hålet just som någon passerade där utanför. Upphetsad av tanken på föda drev den snabbare mot hålet och den frihet som väntade där ute. Hålet var litet och kantat med vassa taggar och trots att den fastnade flera gånger i taggarna så tvingade den sig ut genom öppningen.
Den kröp snabbt ihop utanför sin håla och försökte göra sig osynlig.
Efter några timmar av total stillhet kände den en skakning i marken. Någon kom rakt emot den med snabba steg. Den förberedde sig på en snabb attack. Hela dess kropp spändes och förberedde sig på att fånga sitt byte. Stegen kom närmare.

– Ok, vem har slängt sin träningsväska i hallen! Kom hit och ta rätt på det här omedelbart innan det kryper iväg av sig självt! Oähhh!!! Vad är det här?!! En gammal handduk!! Gå genast och kasta den här i soporna! Det var det äckligaste jag sett!!!

En vandring

En sten, stor som en knytnäve, rullade nedför den branta sluttningen och passerade precis framför honom. Reflexmässigt tog han snabbt ett steg tillbaka även om stenen redan hade försvunnit vidare nedför branten. Han kisade upp mot toppen av höjden och såg de stora vita molnen snabbt glida fram genom luftlagren och upplösas av vinden. En liten strimma starkt stickande solljus nådde hans ögon genom ett hål i ett av molnen. Han vände bort blicken och försökte blinka bort de små prickarna som dansade okontrollerat framför hans ögon. Vandringen hade varit lång och stegen kändes tunga. Han satte sig ner och blickade ut över den böljande dalen som bredde ut sig nedför hans fötter. Ett kort ögonblick greps han av en lust att ta ett språng över kanten, breda ut sina långa armar och glidflyga hela vägen till dalen botten. Han skakade av sig tanken, letade fram en apelsin ur ryggsäcken medan han log lite för sig själv där han satt. Molnen hade svept förbi och solen värmde i hans ansikte medan han stilla skalade en apelsin. Den underbara doften från den nyskalade frukten fick honom att sluta ögonen, luta huvudet bakåt och njuta.
Långt där nere i dalens botten kunde han se bilar rusa fram på de svarta vägarna som slingrade sig likt maskar genom landskapet.
Han tog ett djupt andetag och slök den sista apelsinklyftan. Han ställde sig upp och krängde på sig sin ryggsäck, den kändes lite lättare nu, och började vandra vidare längs den branta stigen upp mot toppen. Han tittade mot solen för att få en uppfattning om vad klockan kunde vara men insåg att han inte hade en aning. Han brydde sig inte heller när han tänkte efter. Det var inte långt kvar till målet nu, någon timmes vandring kanske, sedan skulle han leta upp en bra lägerplats där han kunde ta av sig sina kängor, resa sitt tält och laga till något att äta.
Han såg ett par små fåglar lyfta från ett stenröse alldeles intill stigen. Luftströmmarna lyfte snabbt upp dem till hög höjd och där blev de hängande i luften utan ett enda vingslag.
Framför honom fortsatte stigen in mellan ett par stora klippblock. Han stannade till, vände sig om och tittade tillbaka ut över dalen som om han aldrig skulle återse den igen. Så vände sig Gummifarsan om igen, log brett och fortsatte in emellan klippblocken och försvann.

Det här var det sista av Gummifarsan.
Tack till Er alla som läst och hoppas att jag kunna locka fram något litet leende ibland.

Peter Rendius

The Gunslinger

Han kom ridande med kvällssolen ryggen. Av hans sätt att sitta i sadeln kunde man förstå att varit på resande fot en längre tid. Dammet yrde kring hästens hovar och bildade små moln som skapade ett dis runt omkring honom. Han var trött, hungrig och längtade efter ett varmt bad och en säng att sova i.
Den lilla staden sjöd av liv och rörelse i den varma sommarkvällen när han red in mellan de gamla husen. Ett gäng ungtuppar som bröstade upp sig inför några galanta damer utanför saloonen tystnade och drog sig undan när han sakta red förbi. Han kände hur de spänt följde honom med blicken när han stannade utanför stallet och band sin häst vid vattenhon. Han sträckte på sig, borstade av sig dammet och drog ned den bredbrättade hatten i pannan. Några av ynglingarna drog sig undan mot gränden intill och försökte göra sig mindre för att inte dra hans uppmärksamhet till sig. Han nickade mot damerna och gled in på saloonen.
Han stannade i skuggan innanför dörrarna och såg sig omkring. De flesta därinne var gamla stamgäster men även några ömfotingar hade letat sig in för att njuta av vad huset hade att bjuda. Underhållning var i full gång, mat och dryck stod på borden och några av gästerna vinkade ivrigt för att bli uppassade få sina glas fyllda. I ett av hörnen blossade plötsligt ett mindre bråk upp mellan några av de yngre gästerna. Han log för sig själv och sköt upp hatten i pannan. Då fick han syn på henne. En mörk skönhet med ett leende som fick isar att smälta. Hon dansade runt bland borden och passade upp gästerna, skrattade och såg till att alla hade det de behövde.
Sporrarna klingade när han började gå mot baren och när han kom ut i ljuset från den stora takkronan dämpade sig det högljudda sorlet från gästerna och de följde honom spänt med blicken. De visste vem han var och var han kom ifrån.
Den mörka skönheten vände sig om och gick fram för att möta honom.
”Hej älskling, skönt att du äntligen är hemma. Nu får du rycka in och hjälpa till här, jag håller på att galen. Gustav och hans kompisar härjar och retar gallfeber på Mickan och hennes kompisar. David ringde och undrade om vi kunde skjutsa honom till träningen, Issan ska ha filmkväll med tre kompisar – de ska vara i gillestugan - dessutom är min pappa på väg hit, det var något fel på hans bärbara dator och ville att du skulle hjälpa honom med den. Hur var det på jobbet?”
”Jo, ännu en dag i den kommunala vuxenutbildningens förtrollande tjänst” suckade han och rufsade det 6 åriga yrvädret i håret när han passerade på låg höjd med en ilsken syrras hårborste i högsta hugg i ena handen och en gaffel med en halväten köttbulle på i den andra.
”Hörredu, Gustav Skywalker, kan du vara snäll och sätta dig och äta färdigt nu.”
”Ge hit min hårborste!”
”Oaaaaah! Hon kommer!! Spring!!”
”Sluta nu Gustav!”
”Oiiiiiihh!!! Hon är dum!”

Han svepte tillbaka sin rock och kolvarna på de långpipiga pistolerna blottades. Han drog ned hatten i pannan och log sitt fruktade varggrin…

Nu vet jag vem jag är.

Det tog över 40 år innan jag bland annat fick veta vem jag är, varför jag gör saker på det sätt som jag gör och vad hos mig som irriterar andra i min omgivning. Vad som irriterar andra var det som jag tyckte var roligast att få veta. Tänk att jag bara genom att vara mig själv kan orsaka irritation genom att föreslå för många möjligheter, stjäla hela föreställningen och reducera allting till en begreppsmässig modell.
Snacka om irriterande personlighet.
Det stod en massa snälla saker om mig också och det var ju trevligt att jag inte var roten till allt ont i världen utan faktiskt kunde tillföra något gott också. Nu tycker jag det är kul att genomgå tester som den här (Meyer-Briggs) men den som tyckte det var roligast var nog min kära hustru. Hon kunde faktiskt hitta fler irriterande saker hos mig än vad testet kunde och skrattade så gott och nickade igenkännande när jag läste upp resultatet för henne.
Ett test som det här kanske handlar mer om vad jag skulle kunna bli bättre på om jag kunde lära mig att utnyttja det jag är bra på ett bättre sätt. Jag kommer nu att utse alla i min omgivning som lämpliga träningsobjekt för min egen utveckling, och det bästa av allt är att jag kan vara både irriterande och påfrestande och komma undan med det. Jag har ju trots allt ett kvitto på de saker jag behöver bli bättre på och det enda sättet att bli det på är ju att träna – eller hur?

Berätta gärna vad du tycker är mest irriterande hos dina kollegor och vänner så kanske jag kan hitta fler områden att träna på.

Den irriterande Gummifarsan

14 steg

Med ett klickande ljud spändes hjälmen fast av assistenten vid hans sida. Det var dags nu, att vända åter var inte längre ett alternativ. Han hade tränat länge inför det här och utfört ett antal mindre uppdrag men ändå kände han sig inte riktigt redo. Det här var stort. Han log mot assistenten och gjorde tummen upp för att visa att allt var under kontroll.
Assistenten gav honom en klapp på axeln och visade vägen genom att ta det första steget mot trappan.
Bakom hjälmens visir blickade han bort en svettdroppe som letat sig ner från hans panna och vidare mot ögonvrån. Snart skulle han vara ensam. Många gånger hade han försökt att föreställa sig hur det skulle kännas att vara i den här situationen men nu när det var dags insåg han hur fel han hade haft. Varken de jublande folkmassorna eller pressfotograferna fanns på plats för att föreviga händelsen. Han stannade till före det första trappsteget, vartenda hårstrå på armarna stod upp och en kall kåre ilade ned för ryggen. Det var som om fötterna inte ville bära honom den väg som nu låg framför honom. Bilden av Frodo och Sam som klättrade uppför berget utanför Mordors svarta portar blixtrade förbi hans ögon. Han såg på sin assistent, försökte sig på ett litet leende igen men lyckades inte dölja sina känslor. Assistenten klappade hans axel igen, gjorde tummen upp och drev försiktigt på honom genom att lägga sin hand på hans rygg.
Assistenten öppnade dörren.
Det var 14 steg rakt ner i den svagt upplysta gången, 14 steg som skulle ta honom till en helt annan verklighet. Ännu en svettdroppe letade sig fram till ögat och rent instinktivt försökte han torka bort den med handen men de kraftiga handskarna och hjälmens nedfällda visir satte effektivt stopp för det. Han blinkade irriterat. En klapp på axeln igen gjorde att han vaknade till, det var dags.
Han tog de första stegen i rask takt utan att vända sig om. Han kände hur väggarna i den mörka gången kröp närmare för varje steg han tog. Han måste fokusera. Han knöt handen och vände sig om mot assistenten som nu hade börjat stänga dörren bakom honom. Bara 5 steg kvar nu. Han kollade snabbt sin personliga utrustning och såg att allt var på plats. Någonstans där nere i mörkret väntade förhoppningsvis resten av hans utrustning. Utan den skulle han inte klara sig länge.
Han stannade på det sista trappsteget och stirrade ut i mörkret. Där nere, inte alls långt bort såg han resten av utrustningen – sopsäckar, skurborste och hink.
Han satte sig på det nedersta trappsteget, tog av sig handskar, kepsen och rotade upp en dosa snus ur fickan på de gamla joggingbrallorna. Han la in en stor prilla under läppen och smackade lite. Det gällde att samla kraft.
Att städa ur förrådet i källaren var ingen lek minsann.

Till salu

Man kan tydligen sälja det mesta via Ebay.
Hitta följande lista hos e24.

1. Britney Spears använda tuggummi

2. Namnrättigheterna till ett barn. Auktionen vanns av kasinot Golden Palace som betalade den nyblivna (amerikanska) mamman 93 000 kronor för att döpa dottern till Golden Palace Benedetto.

3. En tio år gammal inglasad ostmacka med en avbild av jungfru Maria, slutpris 168 000 kronor.

4. En rostad macka med Jesusbild

5. Förseglad kruka innehållandes ett spöke.

6. Stridsflygplan.

7. Ett barns inbillade monster.

8. En trasig laserpekare som lades ut av en programmerare i Ebays (då Auctionweb) begynnelse för att testa funktionaliteten på sajten, såld för 89 kronor.
Själv har jag en hög tvätt som ser precis ut som Kebnekaise…någon spekulant?

Bigfoot var en bluff

Det var ju överraskande - eller hur?
Nästan lika överraskande som att det tydligen finns experter på Bigfoot! Hur kan det finnas en expertis på något som uppenbarligen inte finns!! Vem har utnämnt dem?
Finns det fler förslag till expertområden som vi missat?
Kom gärna med tips - det kan finnas ett område för oss alla..

Gary Glitter

Gary Glitter har det väldigt jobbigt. Först 2 år och 9 månader i finkan och sen tydligen ont i bröstet pga revbensinflammation, men jag måste erkänna att jag har faktiskt lite svårt att tycka synd om honom.
Undra hur ont de små flickorna, 11 och 12 år, som han förgrep sig på har? Kommer de att känna smärtan längre än 2 år och 9 månader?

Jag klarar nästan allt

Jag kan sitta på möten i timtal, med ett leende på läpparna och nicka instämmande på rätt ställen. Att hitta en gnutta inspiration eller finna något av intresse i en fem timmar lång föreläsning av en herre med fett hår och brun kostym är inte heller en omöjlighet för mig. Kvinnor i fotriktiga skor och praktisk frisyr som orerar om arbetsrätt eller fackliga intresseområden klarar jag lätt. Styrelsemöten och politiska debatter på lekmannanivå med munhuggande hobbypolitiker är en baggis. Tjafsiga föräldramöten, knattefotboll i ösregn, skjutsa hem tonårsbarn klockan två natten, titta på barnfilmer som Svanprinsessan, Bolibompa och Turtles kan inte rubba mig.
Jag kan läsa knastertorra programförklaringar från EU och statistiska rapporter från SCB utan att somna.

Varför?
Jo, jag har vuxit upp med
Clownen Manne
Kapten Zoom
Lillstrumpa och syster yster på irrvägar
Vilse i pannkakan
Hajk
Drutten och Gena
Dallas
Pogo productions två timmar långa bildband (de med ett irriterande ”boing-ljud” vid varje bildbyte) i skolan om moräner, bergarter, Kinas industrialisering och den agrara revolutionen i Ryssland.
Gnisslande tavelkritor och skolkökets persiljejärpar och potatis med skinn på
Jag har gått i utsvängda w-jeans och batiktröja
Lyssnat på Cladde af Bullersam skrikande: Jausa Jausa! i radion

Vi har överlevt de mörka tiderna när Anita och Televinken tillsammans med Boktipset dominerade barnprogrammen.
De mediala styggelser som min generation upplevt har inte bara gjort oss tåliga och uthålliga, vi blev överlevare.
Jag vill bara säga att det känns tryggt att tänka tillbaka på vad vi sett nu när tv lanserar ”Stjärnor på is” och ”Sveriges bästa dansband” - men att se detta tror jag inte att jag klarar av.
Kan ingen komma på något nytt snart?
Snälla!

Nightcrawler

Smärtan var obeskrivlig. Han försökte att resa sig upp men benen ville inte lyda honom. Han grinade illa och föll tillbaka mot det kalla golvet. Ensam låg han alldeles stilla och stirrade tomt mot det vita taket högt däruppe. Tystnaden var total och skenet från den nakna glödlampan stack honom i ögonen. Han kände smärtan pulsera i kroppen och han visste att om han inte lyckades ta sig upp på benen vid nästa försök så kanske han inte skulle komma upp alls. Liggande på mage drog han sig försiktigt närmare den gamla trätrappan som vindlade upp mot friheten. Kniven som han höll i sin högra hand glimmade i ljusskenet från en gatlykta utanför fönstret. I den tysta natten hörde han ibland bilar sakta passera. Han visste att de inte letade efter honom. Han var nästan framme nu, bara en liten bit kvar. En kaskad av smärta strålade plötsligt upp genom hela hans kropp, allt blev mörkt.
När han efter en stund öppnade ögonen förstod han att någon måste ha hört honom. Trägolvet knakade ovanför och han hörde steg långsamt närma sig. Han lade ifrån sig kniven och försökte med stöd av en låda som stod intill att sätta sig upp. Mer smärta. Stegen kom nu ner för trappan. Han måste ta sig upp och det snabbt. Det dunkade i huvudet men med en sista kraftansträngning lyckades han ta sig upp på knä.

Försent. Hon hade redan sett honom och det fanns ingen möjlighet att gömma sig.
Han drog efter andan och försökte se oberörd ut.
”Men du, håller du fortfarande på?”
”Ja, jag ville bli klar ikväll”
”Men du vet vad ont i ryggen du får när du lägger golv. Det är dessutom mitt i natten. Kan du inte ge dig nu?”
”Jo, jag ska men det är bara lite kvar:”
”Du är så otroligt envis. Kom och lägg dig istället.”
”Mm.”
”Ska jag hjälpa dig upp?”
”Öhh, ja tack, det vore fint.”

Inte nu igen...

Bigfoot, UFO:n eller andra övernaturliga varelser har tydligt ett gemensamt i alla fall: de upptäcks samtliga av världens sämsta fotografer. Inte ens ett dött kreatur i en låda går att ta en hyfsad bild på.

Får en att fundera lite...

Tid för hämnd

Ensam stod hon och blickade ut över den totala förödelse som bredde ut sig framför henne. Hon blundade, lutade huvudet bakåt och drog djup efter andan. Hennes vänstra fot stötte emot något och en sötaktig lukt av begynnande förruttnelse nådde hennes näsborrar. Ett lätt illamående växte sig snabbt starkare och paniken växa i bröstet, hon ville vända och fly därifrån, låtsas att hon aldrig varit där.
Hon försökte lugna sig, satte sig på huk och vilade pannan i sina händer. Sakta lyfte hon blicken för att försöka bilda sig en uppfattning om hur omfattande katastrofen egentligen var.
Hon hade varit med förr, en ärrad veteran som sett liknande katastrofer som den här och erfarenheten sade henne att det fortfarande fanns hopp. Den närmaste tiden skulle bli tuff och det fanns inte mycket hjälp att hoppas på vare sig från FN eller Röda korset. Deras insats skulle ändå inte vara till någon nytta nu. Tiden var knapp och hon visste att de som ansvarade för detta inte var långt borta och det skulle inte dröja länge förrän de återvände, och då kanske i större antal.
Bakom sig hörde hon någon komma. En man närmade sig med raska steg. Hon såg hans förvånade min och vände sig om för att möta honom.
”Vad i …” Mannen ställde ner matkassarna från Ica på golvet intill den vita kofta som någon släng där. Han blev stående i dörröppningen till köket och såg ut över kaoset som bredde ut sig över diskbänken, spisen, golvet och köksbordet. ”Det ser ju ut som ett slagfält härinne!”.
Sakta böjde han sig ner och tog upp en tom Fantaflaska från golvet och ställde den i högen av odiskade tallrikar och glas på diskbänken. ”Jag trodde de skulle städa upp efter sig” morrade han. ”Hur många var de egentligen?”
”Det var i sju totalt som sov här inatt men hur många som har ätit här har jag ingen aning om, verkar vara minst tio i alla fall.”
Kvinnan petade ner en t-shirt från en av köksstolarna och satte sig tungt, flyttade lite förstrött undan en av tallrikarna med en halväten smörgås på och sa: ”Om det är krig de vill ha det krig de ska få.”
”Ekonomiska sanktioner?”
”Absolut, inte en spänn i månadspeng förrän de fixat det här.”
”Kör vi kollektiv bestraffning eller ska vi göra en utredning?”
”Kollektivt, vi kommer i alla fall aldrig få reda på hela sanningen bakom det här.”

Det ska bli skönt när sommarlovet är slut, att få återgå till vissa rutiner och försöka återskapa någon form av ordning i vårt hem. Men det bästa är att jag får nöjet att väcka dem riktigt, riktigt tidigt på morgonen… Det är tid för hämnd.

Konsten att bli en gubbe

För mig kom inte rynkorna runt ögonen och i pannan som en direkt överraskning. Jag har hela mitt liv misstänkt att jag skulle åldras och att dessa rynkor hör till åldrandet på ett ganska naturligt och faktiskt helt ofarligt sätt.
Om mina jeans stramar en smula när jag tar på mig dem kan jag känna att det kanske skulle vara bra att gå ner ett par kilo i vikt men jag gör ingen större affär av det.
Att satsa på en karriär som kalsongmodell för Calvin Klein har aldrig känts särskilt aktuellt i alla fall.
Jag betraktar mig själv som mycket lyckosam, eftersom jag inte är med i tävlingen så behöver varken använda silikon eller nervgifter vara snyggare än alla andra. Jag vill inte vara med på skvallertidningarnas förstasidor och behöver heller inte ställa till med skandaler eller förnedra mig i reklamkanalernas dokussåpor.
Jag känner inget behov av att blogga om mode, sex eller min egen förträfflighet för att framstå som spännande och visa världen hur ”inne” jag är.

Visst har åren förändrat mina hjältar och min syn på vad som viktigt i livet.
Rockhjältarnas gloria har bleknat en aning och familjen, resor och välskrivna böcker ligger betydligt högre på min lista över vad som är hett än vad innekrogar, kändispartyn och såpor gör.
Jag känner inte heller att jag borde vara mer tid på jobbet eller försöka tjäna enorma mängder med pengar för att bli rik och äga ett eget flygplan eller lyxhus vid Falsterbo golfklubb eller i Stockholms skärgård.

När allt kommer omkring så vill jag nog helst sitta under min korkek och lukta på blommorna och se barnen växa upp och bli mer självständiga och ta för sig av livet.
Att fortsätta hoppas att min underbara hustru kommer att fortsätta att tycka om mig även om åren går.

Om detta innebär att jag är på väg att bli en gubbe så vandrar jag villigt vidare på inslagen väg.

Låt oss ta död på all ungdomskultur!

Visst vore det mycket bättre om våra ungdomar gjorde precis som vi ville istället för att komma dragande med en massa egna initiativ. Eftersom vi, när vi var yngre, alltid gjorde som våra föräldrar ville och de som deras föräldrar, så borde ju våra ungdomar ta sitt ansvar och följa våra goda och stränga förmaningar.
Vi vuxna har ju alltid genom alla tider varit så bra på att organisera och lägga saker tillrätta. Ta rockmusiken – förr försökte ungdomar sig på att spela rockmusik i källare och garage runt i landet, ofta resulterade detta bara i ett enda stort oväsen som absolut inte hade med musik att göra. Då stegade studieförbunden in på arenan och tog tag i problemet. Äntligen fick ungdomarna lära sig spela musik så som den ska låta och i organiserad form. Att studieförbunden kunde tjäna en hacka på detta kunde väl inte vara mer än rätt, eller hur?
Nu har sedan ett par år tillbaka även TV tagit sitt ansvar och tillsammans med musikindustrin (eller om det är tvärtom) gjort det möjligt att inte bara utse de som har talang, rätt utseende och kan göra som de blivit tillsagda, utan ge möjlighet åt ungdomar att offentligt bli förnedrade och få alla sina förhoppningar slagna i spillror. Visst känns det fint att vi vuxna äntligen börjar få ett grepp om detta och redan på ett tidigt stadium kunna förhindra att talanglösa ungdomar försöker sig på att utöva musik. Musik handlar ju som alla vet i grund och botten endast om affärer. Det gör ju att det värmer lite extra när jag vet att skivbolagen inte behöver riska så mycket när de lanserar en ny talang utan att framgången redan har garanterats genom omröstningar och en massiv medial bevakning.
Nu när vi lärt våra ungdomar hur en artist ska låta, se ut och röra sig börjar det nog bli dags att lansera detta mycket framgångsrika koncept till andra delar av vår ungdomskultur. Med rätt inställning och bra finansieringsformer kan vi nog så småningom etablera en kulturell elit och hålla de talanglösa ungdomar som inte har något annat än ett brinnande intresse på ett behagligt avstånd.
Jag tror att det kan vara mycket lyckosamt att stämma i bäcken lite och köra lite offentlig förnedring och utslagning även inom andra kulturella områden som teater, konst och litteratur vilket säkert skulle kunna göra bra TV och bespara oss en massa obehagliga avarter inom det kulturella området framöver.

...och så var det dags för ännu mera sport

Äntligen börjar OS.
Nu när tv bara visar svettiga damer och herrar som utför diverse konstlade kroppsövningar i hel jämra månad så kan jag med gott samvete låta tv:n vara avstängd.
Risken att jag skulle missa något intressant eller av värde är nästan mikroskopisk eftersom till och med nyhetsprogrammen svämmar över av transpirerande atleter som bara käkat broccoli och groddar i fyra år - ja det är klart, en och annan liten steroid bland groddarna har väl slunkit ner kanske för att springa en hundradels sekund snabbare än sina konkurrenter.
Om jag skulle, mot bättre vetande, råka slå på tv:n så hoppas jag att det är tresteg. Det är nämligen det dummaste påhitt inom idrotten jag vet. Jag kan förstå hur man förr behövde vara snabb och stark för att kunna fly undan en fiende eller kanske dräpa något ätbart som lyckats skrämma upp ur någon buske – men förklara för mig hur tresteg kommer in i bilden!
En annan sida av OS är sponsorerna. Jag kan lova att jag skulle köpa betydligt fler prylar av dem om de istället valde att sponsra verksamheter som faktiskt har mening. Rädda barnen, Läkare utan gränser m.fl. istället för att spendera enorma summor på en anabolstinna idrottstävlingar.
Dumpa OS och hyr en bra film istället, laga lite gott att äta (utan anabola i potatisgratängen) och mys lite med barn och hustru. Jag tror att när vi kommer så långt i livet så att vi kan blicka tillbaka lite så är det väldigt få av oss som kommer att säga ”jag skulle ha tittat mer på tv-sporten”.

Farsa eller Fantom?

”Pengar finns det hur mycket som helst, det är bara en fråga om vem som har dem för tillfället -just nu är det inte vi”, förklarade vi för barnen. ”Ni kommer ihåg mannen som sålde det nya köket till oss i våras, det är han som har pengarna nu.”
Så i år blev det ingen utlandsresa. Istället för vajande palmer, varma vindar och cappucino på mysiga caféer så fick det bli kusiner, Liseberg och Parken zoo i Eskilstuna.

Som alla vet så bor ju Fantomen i Eskilstuna, i Parken Zoo närmare bestämt. Vår femårige son har inga problem att köpa detta, så med dödskalleringen på ena fingret och ringen med det goda märket på det andra räknade han minuterna till mötet med Den vandrande vålnaden. Jag måste erkänna att Eskilstuna inte är den plats som jag sett framför mig när jag som ung läst tidningen Fantomen. Urbefolkningen ser lite annorlunda ut mot i tidningen och resan in till de djupa skogarna mot dödskallegrottan känns inte heller igen från Den vandrande vålnadens värld.
När vi väl kom fram fick vi se "Eskilstuna-Fantomen" komma klivande ur sin grotta.
Nu var det så att även självaste Fantomen inte heller stämde riktigt överens med min bild av Den Vandrande Vålnaden. När jag läste Fantomen som ung så var min bild av denna mystiske hjälte att han var ganska så vältränad, med svällande muskler och ”tio tigrars styrka”.

Men när jag stod där – öga mot öga med en superhjälte - så kände jag en viss samhörighet med honom. Den här versionen av Fantomen var inte så mystisk, hade liksom ”fallit ur” lite, yngre än jag, men trots sin tajta dräkt, randiga kalsonger och svarta mask så gick det inte att ta miste på att legenden hade lagt ut en smula och ett par hyfsade bilringar krönte nu pistolhölstret.
Åren går och Fantomen, som även han passerat de 40 har liksom som jag blivit både far(Kit och Heloise) och gummifarsa (Rex) för ett antal år sedan. Vi bor båda i en mindre stad i Sverige och grottan som han bor i har definitivt en del renoveringsbehov. Han har tre tonårsbarn vilket säkert gör att hans egen tid till träning, fritidsintressen och kampen mot elakingarna blir en aning begränsad. Föräldramöten, läxläsning och skjutsningar till barnens fritidsaktiviteter sätter sina spår - även om man är en hjälte. Detta i kombination med stilla hemmakvällar i grottan, ett par bra filmer och mycket god mat gör lätt att man växer på fel ställen.

Så även om vi farsor och gummifarsor har en tendens till att förändras lite genom åren, så kan det bakom kulmagar, höga hårfästen och grå kostymer finnas en äventyrlig, slumrande hjälte.

Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man (Gammalt djungelordspråk)

Konsten att förhala

Jag börjar bli bra på att skjuta upp saker.
Man ska göra det man är bra på – en del är grymma på att snickra, andra på att dansa rumba själv börjar jag bli en jäkel på att skjuta upp saker.
Det är inte så lätt som det låter, man måste sätta det i system för att det ska fungera riktigt bra.

Tre tonåringar i huset är mina mentorer. De vet inte att de är det, mentorer alltså, men jag har börjat studera deras mycket avancerade teknik när det gäller att förhala saker och nu börjar jag faktiskt förstå hur man på bästa möjliga sätt ska kunna skjuta upp något så länge att någon annan till slut gör det åt dem.
Om någon av mina mentorer har duschat för tredje gången under en förmiddag, och då, helt oförutsett, har drabbats av tre blöta badlakan i sitt rum, så gäller det att på ett så friktionsfritt sätt som möjligt få någon annan att hänga upp dessa. Det kan också vid eventuella protester från någon störande vuxen, vara bra om denna någon annan kan utgöra en bärare av eventuell skuld till det hela. Att bygga på något så simpelt som att ”jag har inte hunnit än men jag ska alldeles snart fixa det” gör inte att man kommer undan. Säger man så har man ju redan erkänt att man är skyldig till detta och har senare svårt att klara sig ur det. En fungerande process bygger på tre steg:

1. Neutralisera.
Se till att lägga bevisen på neutral mark. Detta innebär att snabbt förpassa handdukarna ut i hallen utanför det egna rummet (gärna närmare något syskons dörr än den egna).

2. Förvilla
Om någon skulle fråga vem som slängt dessa där svara då mycket vagt och lite undflyende och byt samtalsämne, typ ” Mmm, vad då för något? Mormor ringde tror jag, du skulle nog ringa upp henne. Det var inte jag som svarade i telefon men jag tror att det var så.” Detta gör att den irriterande vuxne tappar lite fokus och frågar mer runt telefonsamtalet och vem som hade svarat. Givetvis ger detta möjligheten att skylla på någon av de syskon som för tillfället inte är hemma, vilket ger en direkt tidsvinst.

3. Fördela
Om den vuxna nu skulle kräva att de blöta handdukarna omedelbart ska hängas upp på avsedd plats – förneka allt och skyll på den som svarade i telefonen. Därefter säger du med bestämd röst att” Jag kan ta upp den handduk som är min men jag tänker inte städa efter andra” Detta innebär inte att du ska ta upp handduken utan bara flytta den från golvet till en stol i närheten eller tillbaka till ditt rum. Sen återgår du till steg 1.

Har man som vuxen genomskådat detta ger det stora möjligheter till förändring i hemmet. Vad sägs om att du precis kommit hem från jobbet, lagat mat och satt dig ner för att äta och när ett av barnen - för omväxlings skull - måste ha skjuts till en kompis som bor ca 500 meter bort. Eftersom barnet var tvunget att städa efter syrran/brorsan som hade släng blöta handdukar på golvet i hallen så är tiden mycket knapp. Barnet deklarerar med hög stämma att ”Jag verkligen kämpar för att hålla efter men de andra bryr sig inte – kan du skjutsa mig nu för annars hinner jag inte”. Nu vet jag att det inte är så att barnet är lat, utan det beror på steg 3 i en pågående process.
Det är nu möjligheten att kontra uppstår. Jag svarar ”Mmmm, nu eller..? Jag vet inte om mamma skulle ha bilen senare. Förresten, jag tror att din kompis ringde förut men det var inte jag som svarade så jag vet inte om du skulle ringa upp. Bäst att du ringer och kollar.
Följ nu bara processen och om du råkar använda förbjudna ord som ”ja, nej, min, din” så börja bara om på steg 1 igen.Att förhala och skjuta upp saker kommer att ge dig som tonårsförälder ett mycket lugnare och mindre hektiskt liv. I alla fall tills den dag du blir avslöjad.

Lider du av platt och knölig mage?

Visst är det skönt att ha passerat åldersgränsen för att tvunget se ut som om man var tio år yngre än vad man egentligen är. Att ha en platt mage med full av knölar för att kunna visa sig på stranden känns numer ganska avlägset. Inte för att jag haft dessa problem med knölar på magen på många, många, många år, och jag tror faktiskt inte att knölarna skulle göra mig varken lyckligare eller till en bättre människa.
Nej, jag myser hellre ner mig, och helt ohämmat njuter av att äta en stor portion potatisgratäng till det nygrillade köttet, för att sedan skölja ner allt med ett hyfsat rödvin, än jag löper runt i kvarteret med vildsint stirrande ögon, rödmosiga kinder och stora svettpölar på tröjan.

Varje dag ser jag horder av stackare, som ser ut att vara betydligt närmare en hjärtattack än jag själv, löpa runt på cykelbanor och promenadstigarna runt sjön. Ingen ser ut att njuta det minsta av det hela och inte en enda av dem verkar särskilt lycklig. De ser heller inte ut som om de skulle vilja ha ett längre liv utan mer som om de önskade att det skulle upphöra så snart som möjligt. Men det är klart, flera av dem kanske kan få en platt och knölig mage om de håller på i fem år till och då kan de visa sina knölar på badstranden så att alla blir djupt imponerade och avundsjuka.

Själv vänder jag hem till min trädgårds lugn och njuter av en kopp kaffe i solgasset. Pratar husrenovering, musik, blommor och barnuppfostran med min hustru.
Min tid vill jag hellre använda till det som känns viktigt i livet - det där med knölar på magen får någon annan ta tag i.

“Do you feel lucky, punk? Do you?”.

Regnmolnet tornade upp sig vid horisonten och stirrade hotfullt ned på mig där jag ensam stod på gräsmattan med en målarpensel i ena handen och en färghink i den andra.
Jag tvekade en stund och försökte känna efter om jag verkligen hade turen på min sida idag. I ögonvrån såg jag grannen bära ut strandmadrasser och ungarna hoppade runt i badkläder, med andra ord var oddsen urusla, men jag fattade mod och stegade raskt fram till fönsterrutan som låg på sågbocken, redo att målas. Jag stirrade tillbaka på regnmolnet och väste ”Go ahead punk, make my day”. Jag tog fram skruvmejseln och bände snabbt upp locket på färgburken, fortfarande inte en droppe kom från det svarta molnet som närmade sig i rask takt. Jag log mitt hemskaste varggrin medan jag rörde om i färgen, fast besluten att nu ska här målas fönster.
Den våta färgen blänkte till i solskenet när jag med bestämda penseldrag drev ut den över den nyslipade fönsterbågen. Jag vände trotsigt blicken mot skyn för att se om min antagonist hade mig inom räckhåll. Grannarna hade nu satt sig i bilen för att åka mot stranden, jag kunde se att de tittade lite ängsligt upp mot det annalkande svarta molnet som nu, på låg höjd, bredde ut sig över sjön nedanför vårt hus. Penseln svepte snabbt över träet, jag kände att kampen skulle bli jämn, ingen tid att förlora.
Jag tyckte mig ana ett dovt, hånfullt skratt när ännu en isande vindil drog fram genom äppelträdets blad. Jag ökade takten och kände samtidigt hur temperaturen i luften snabbt föll ett par grader. Molnet hade mig i sikte.
Jag blickade ut över sjön och kunde se hur vattenytan krusade sig och båtarna som alldeles nyss hade stilla drivit omkring på öppet vatten hade nu försvunnit in mot land.
Bara sista sidan kvar att måla… hjärtat slår som en hammare i mitt bröst och blicken flackar hela tiden upp mot molnet ovanför. Penseln laddas med ny färg genom en blixtsnabb svepande rörelse ner i färghinken. Jag känner hur ett par stora droppar färg med stor kraft slår in i mitt högra ben alldeles under vaden, men adrenalinet som pumpar i min kropp stänger ute all smärta. Då briserar den första regndroppen på fönsterrutan. En liten kaskad av vatten kastas upp flera millimeter i luften och landar med en smäll på den nymålade fönsterbågen.
Smärtan är obeskrivlig och för en kort sekund svartnar allt. Med ett grin vänder jag mig upp mot det svarta molnet som nu befinner sig rakt ovanför mitt huvud. Slaget är förlorat. Mitt slit har varit förgäves. Sen händer det inget mer.
Inte en droppe till dimper ner mot den fuktiga färgen.
Molnet drar vidare.
Segern är total.
Jag slutför snabbt målandet och med en triumferande min går jag in i huset och hämta en stor kopp kaffe som jag avnjuter i hammocken utanför huset.
Vid horisonten ser jag molnet sakta dra vidare men jag anar att det snart är tillbaka, för ikväll då tänder vi grillen.

Kreativa olikheter

Visst låter det bra när man beskriver våra olikheter som kreativa. Det låter mindre bra med intressekonflikt, uppror eller fullständigt kaos.
Att jobba som jag gör, med att utveckla nya projekt som ska driva på utvecklingen i en organisation, eller skapa bättre förutsättningar för förändring, så är de kreativa olikheterna mellan de inblandade något som ofta är positivt.
Hemma, i min familj, är det ofta mängder med kreativa olikheter som möter en så fort man kliver innanför dörren, dessa tenderar till att inte alltid vara lika positiva. Ofta är det något av barnen som har ett mycket kreativt uppslag som markant skiljer sig från något av de andra barnens uppfattning om vad som är kreativt och vad som bara är dumt. Det kan handla om att lillasyster plundrat storasysters garderob och på ett mycket kreativt sätt utökat sina möjligheter att styla sig inför dagens aktiviteter. Storasyster brukar ha en lite annan syn på detta och kreativt är ett ord som hon mycket sällan använder i dessa situationer.
Här kommer ord som intressekonflikt, uppror och fullständigt kaos att bättre beskriva systrarnas kreativa olikheter.
Som far i huset så får man i dessa situationer ofta flera sekunder på sig att sätta sig in i problemet och rättvist lösa den uppkomna situationen på ett pedagogiskt och kreativt sätt. Detta har dock aldrig lyckats, men med en dåres envishet försöker man alltid först att avdramatisera och hitta en för båda acceptabel lösning. Men när jag efter att ha i två timmar lyssnat på deras munhuggande tittar på klockan och inser att det gått 10 minuter sen det började, så begår man lätt misstaget att säga något i stil med ”lämna tillbaka syrrans kläder nu och fråga om lov innan du lånar något nästa gång”.

Att säga något så ogenomtänkt i dessa lägen är ungefär som att släcka eld med fotogen. Så fort jag sagt detta inser jag mitt misstag och försöker öppna munnen för att utveckla en tanke om äganderätt och ”fråga först”. Försent. Lillasyster levererar omedelbart en historisk tillbakablick där alla oförrätter som begåtts av storasyster under de senaste 5 åren, presenteras i en rasande fart. Detta är givetvis inget som en storasyster låter passera obemärkt utan en minst lika diger lista över lillasysters försyndelser radas snabbt upp och avslutas med diverse artighetsfraser som jag helst inte återger här.
Att påtala att ingen är bättre än någon annan och att de båda brukar plundrar sin mors garderob och sminkväska är en tanke som jag snabbt överger då det knappast skulle underlätta medlingen.

I dessa lägen är det lätt att uppleva positiv stress. Ja om man ställer upp på att positiv stress är något som gör att du inser att du snabbt är i behov att förändra din situation – och faktiskt gör det.
Om två arga lejon försöker äta upp dig och du känner att du inte riktigt är bekväm i den situationen, att den skapar en viss ångest, att du vill förändra något, så upplever du en positiv stress och du springer så fort du kan för att undfly lejonen. Negativ stress upplever du om du inte trivs i situationen men heller inte förmår att dig att förändra något.

Vi dessa tillfällen brukar jag med en myndig stämma deklarera min absoluta ståndpunkt och säga de förlösande orden: ”Sluta tjafsa nu, ni vet vad som gäller så lös det här.” Sen gäller det att snabbt ta sig därifrån innan någon annan kreativ olikhet uppdagas.

Jag har placerat min blogg i Karlskoga på bloggkartan.se

Ett fiskliknande beteende

Visst har barn och fiskar en hel del gemensamt.
Vid en viss ålder, runt 13 år tror jag, börjar barn utveckla ett fiskliknande beteende. Som ett stim med små löjor simmar de omkring i strandkanten och plaskar runt i det varma ytvattnet för att med jämna mellanrum svepa in i vassruggen för att bli utfordrade. Sen försvinner de snabbt ut igen.

Storleken på stimmet varierar ständigt och ibland glider en och annan mört in bland löjorna och bländar dem med sina skimrande röda fenor och snack om de riktigt djupa vatten som de nästan simmat i. Inte helt sällan uppstår då en viss förvirring i stimmet och vissa små löjor börjar uppvisa ett nytt mönster, mer ”näbbgäddelikt”. De tappar fullständigt koncentrationsförmågan, nafsar och hugger, dessutom är allt logiskt tänkande är som bortblåst. Att försöka kommunicera är inte att tänka på i dessa situationer utan det bästa är att avvakta tills mörtarna simmat åt ett annat håll, då brukar det lugna ner sig lite.

Ju mer åren går och de små fiskarna förvandlas till mer delfinlika varelser, som helst av vill simma fullständigt fritt och dyka på de djupare vattnen, så visar sig även mörtarna i en ny skepnad. Mörtarna plaskar i vattnet och jämför sina bröstfenor med varandra för att imponera på delfinerna. Stimmen finns kvar men är mer fragmenterade och betydligt mer nattaktiva än tidigare. Simturerna blir längre och ibland i närheten av vatten där det kan vara lite grumligt och svårt att se botten.

Det är då den sura gammelgäddan i vassruggens ytterkant, tar ett varv runt dammen och samlar ihop alla sina små fiskar och delfiner, för att se till att alla lyckligt kommer hem till vassruggen innan kvällen.

Njutning eller förbannelse

Äntligen är den efterlängtade semestern här. Två dagar kvar sen är alla måsten och krav som bortblåsta i en hel månad.
Innan den stora vilan börjar och batterierna ska laddas inför hösten har jag gjort följande lilla lista över saker som jag ”bara-ska-fixa-till-innan-hängmattan-tar-vid”, ni vet de där småsakerna som man skjutit upp för att tiden inte riktigt räckt till eller lusten att göra det inte infunnit sig.
Jag ska bara renovera ett par fönster (10 stycken), bygga klart altanen som jag började med förra året men inte hann klart, montera det nya köket som kommer på fredag, sätta sten på infarten till huset och tapetsera om hallen.
Sen är det dags att slappa, leka med barnen, åka på semester och allt det där man gör när man är ledig.
Jag har alltid varit en obotlig ”tids-optimist”, vad hustrun tror tar en vecka att göra tror jag att jag kan fixa på ett par timmar. Dessvärre har hon nästan alltid rätt. Dessutom kostar det nästan alltid dubbelt så mycket som jag beräknar och då får hon rätt igen.

Det som är mest jobbigt med att renovera ett hus är inte allt arbete som man lägger ner eller att se hur alla besparingar plötsligt bara är borta efter en tur till bygghandeln. Det som är värst är att se hur alla dessa superhändiga äkta män bara med några enkla handgrepp förvandlar en hög med plankor o pinnar till ett mindre slott. En god vän till mig är just en sådan person. Han fick en dag för sig att han skulle bygga en pool på baksidan av sitt hus. De flesta av oss andra hade givetvis köpt ett ”poolpaket” med allt inkluderat till ett vansinnespris, men inte kamrat Bosse. Han hyrde en mini-grävare och satte igång att gräva, sen svetsade han ihop en poolstomme av rostfritt stål, köpte reningsverk och pumpar i delar och byggde ihop för att som grädde på moset själv bygga ihop en solvärmeanläggning för uppvärmning av poolen.
Snacka om att ställa oss andra normala äkta män i en dålig dager!

Eftersom både jag och min hustru gillar att fixa med vårt hus så läser vi gärna tidningar som Hus & Hem, Vi i villa m.fl. Visst är det kul att läsa om ”så byggde de deras drömhus i Stockholms skärgård” och flersidiga reportage om hur den anrika gamla herrgården omsorgsfullt renoverades av den framgångsrika advokaten och hans hustru (med eget designföretag). När man läser detta kan man känna både inspiration och ett lätt illamående när man efter en stund läsning inser att de som reportaget handlar om inte har gjort en släng själva mer än bestämt vilken färg det skulle vara på det importerade italienska kaklet i tvättstugan. Allt arbete har självklart gjorts av en flock arkitekter, inhyrda designers och ett helt koppel med hantverkare. De stackars husägarna var tvungna att tillbringa nästan hela sin sommar i en liten lägenhet på östermalm och tre veckor i sitt sommarhus i Spanien på grund av de omfattande byggnationerna.

Nåja, jag kör vidare och hoppas att jag i alla fall en gång i sommar ska få skörda frukterna av vårt slit och stilla få njuta av kopp kaffe i hammocken.

Äntligen morgon!

Igår blev inte kvällen riktigt som planerat. Nu brukar det ju inte bli som man planerat men eftersom vi envist fortsätter att planera så finns det säkert en mening med det också.
En av mina absoluta bokfavoriter är Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Gårdagen hemma hos oss påminde mycket om delar av fenomenet Bistromatik som han beskriver. Bistromatik handlar om icke-absoluta–tal, att tal som skrivs på restaurangnotor aldrig riktigt överensstämmer med hur många personer bordet var bokat för, hur många som kom, hur många som anslöt under kvällen, vad som var och en beställt och vad de faktiskt är villig att betala för.
Hemma hos oss var det tre personer som planerat att äta pannbiff med potatis. När middagen var avslutad hade åtta personer ätit flygande Jakob med ris. En av de tre som var med och planerade den ursprungliga maten åt inte alls.
Ikväll har vi planerat att hyra en bra film och slappa lite – vi får se var det slutar…

Det är ett stort misstag att tro att man kan lösa några större problem enbart med potatis. (D. Adams)

Gummifarsan finns

Ok, jag har ett gammalt hus som är i ständigt behov av att lappas och lagas. Det är inte den läckraste kåken på gatan men heller inte den värsta. Staden som vi bor i är kanske inte den sexigaste man kan bo i eller den som kommer överst på allas önskelistor om man någon gång skulle få för sig att byta bostadsort.
Trots det så trivs vi bra. Med vi menar jag mig själv, min hustru, två tonårsdöttrar, en 17 årig kille samt ett liten herre på 6 år.
Hurvida undulaterna i köket eller gnagaren (en fet kanin vid Pancakes) som är inhyst i källaren trivs eller inte är inget som jag personligen fäster någon större vikt vid.
Visst, det kanske låter lite taskigt när säger att jag inte bryr mig om barnens små kreatur som skräpar ner, gnager på våra nyinköpta möbler och skränar i högan sky så fort jag lyfter en telefonlur i huset, men dessa djur är faktiskt produkten av en de små händelserna i livet som man kanske inte tar på allvar när den inträffar men som senare i livet gör sig påmind.
För flera år sedan - sju närmare bestämt - så var vi alla (utom vår 6 åring som inte var född) på väg hem efter en grym shoppingtur till ett närbeläget shoppingcentra. Alla var trötta och barnen hittade snabbt något att gräla om. Eftersom jag ett par dagar tidigare med stor framgång hade fallit på knä och bett min älskade om hennes hand (och lite till) så satt vi och planerade inför brölloppet.
Då får hon plötsligt något elakt i blicken och säger att - om du verkligen älskar mig så borde du sjunga en sång för mig...
Jag tackade för möjligheten, bedyrade att jag älskar henne, men tackade bestämt nej till sången. Hon insisterade. - En liten sång bara...för mig..snälla.
Argument som att det är bättre musik på RixFm funkade inte heller.
Då trädde mina räddare in - tre barn från baksätet upphörde omedelbart att bråka och sa med en mun att det var inte alls nödvändigt och man får faktiskt bestämma själv om man vill sjunga eller inte och man ska inte tvinga någon och...
Blivande hustrun gav sig efter en stund och jag tackade alla barnen genom att lova att ni ska få en gentjänst av mig - vad ni vill men inte en massa pengar, dyra resor eller liknande.
Så, nu efter sju långa år slog det tillbaka. -Du kommer väl ihåg att jag har en gentjänst? Jag har hittat en jättesöt kanin som jag vill köpa för mina egna pengar och du kan inte säga nej...eller hur?
Genom en liten kanske obetydlig händelse, en par ord bara i ett svagt ögonblick, så har mitt hem sakta men säkert börjat förvandlas till ett mini-zoo. Men det värsta är att ju längre tid som går ju mer avancerade gentjänster kan dyka upp.