118 800

Hmmmm...efter att ha skådat in i framtiden ser jag hur 188800 kommer att upphöra existera och gå till historien som en av de absolut mest pinsamma tjänster som uppfunnits. Jag ser även hur en fnissande VD fortsätter att fnissa vidare i kön till arbetsförmedlingen.

Läs mer om denna styggelse >>

I denna ljuva sommartid...

Det brände i halsen och sved i hans ögon när han med hängande huvud släpade sig fram genom klinkerlagda ändlösa korridorer. Han kände sig vilsen och frustrerad, ingenstans verkade det finnas någon väg ut till friheten. Hans svidande rödsprängda ögon sökte efter ett vattenhål, en plats att vila och fly undan en stund för att klara den sista sträckan. Där, bara ett stenkast ifrån honom dök en möjlighet upp. En cafeteria. Han jublade inom sig och försökte förtvivlat få sin hustrus uppmärksamhet. Just som han öppnade munnen och föll på knä för att böna henne om en stunds paus så dök skyltarna upp – REA . Allt var förlorat! Han visste vad detta innebar.

Hon pussade honom på kinden och sa ”Jag ska bara springa in här och kolla lite – det tar inte så lång tid.” Han såg efter henne hur hon snabbt och vant försvann in bland hyllorna i klädaffären.

Han suckade och såg sig omkring. En massa gubbar satt på bänkar, i trappor, några hade rullat ihop sig på sina kavajer på golvet läsandes gratistidningarna. Han slog sig ned på golvet och lutade sig mot papperskorg utanför ett parfymeri mitt emot klädaffären, nickade vänligt mot en äldre herre som räckte honom en sönderbläddrad korsordstidning ” Det finns ett krypto kvar att lösa om du vill”. Han plockade fram en reklampenna från H&M och gav honom.

”Har du varit här länge?”

”Nej, härinne har hon bara varit ett par timmar men det var ju inte hit vi var på väg så hon värmer nog bara upp.”

”Ja, jag vet hur det är. Man tror att varje gång att det ska bli annorlunda men så fort rea-skyltarna syns händer något konstigt med dem.”

”Tur att det bara är sommarrean, mellandagarna brukar vara fruktansvärda.”