Nu vet jag vem jag är.

Det tog över 40 år innan jag bland annat fick veta vem jag är, varför jag gör saker på det sätt som jag gör och vad hos mig som irriterar andra i min omgivning. Vad som irriterar andra var det som jag tyckte var roligast att få veta. Tänk att jag bara genom att vara mig själv kan orsaka irritation genom att föreslå för många möjligheter, stjäla hela föreställningen och reducera allting till en begreppsmässig modell.
Snacka om irriterande personlighet.
Det stod en massa snälla saker om mig också och det var ju trevligt att jag inte var roten till allt ont i världen utan faktiskt kunde tillföra något gott också. Nu tycker jag det är kul att genomgå tester som den här (Meyer-Briggs) men den som tyckte det var roligast var nog min kära hustru. Hon kunde faktiskt hitta fler irriterande saker hos mig än vad testet kunde och skrattade så gott och nickade igenkännande när jag läste upp resultatet för henne.
Ett test som det här kanske handlar mer om vad jag skulle kunna bli bättre på om jag kunde lära mig att utnyttja det jag är bra på ett bättre sätt. Jag kommer nu att utse alla i min omgivning som lämpliga träningsobjekt för min egen utveckling, och det bästa av allt är att jag kan vara både irriterande och påfrestande och komma undan med det. Jag har ju trots allt ett kvitto på de saker jag behöver bli bättre på och det enda sättet att bli det på är ju att träna – eller hur?

Berätta gärna vad du tycker är mest irriterande hos dina kollegor och vänner så kanske jag kan hitta fler områden att träna på.

Den irriterande Gummifarsan

14 steg

Med ett klickande ljud spändes hjälmen fast av assistenten vid hans sida. Det var dags nu, att vända åter var inte längre ett alternativ. Han hade tränat länge inför det här och utfört ett antal mindre uppdrag men ändå kände han sig inte riktigt redo. Det här var stort. Han log mot assistenten och gjorde tummen upp för att visa att allt var under kontroll.
Assistenten gav honom en klapp på axeln och visade vägen genom att ta det första steget mot trappan.
Bakom hjälmens visir blickade han bort en svettdroppe som letat sig ner från hans panna och vidare mot ögonvrån. Snart skulle han vara ensam. Många gånger hade han försökt att föreställa sig hur det skulle kännas att vara i den här situationen men nu när det var dags insåg han hur fel han hade haft. Varken de jublande folkmassorna eller pressfotograferna fanns på plats för att föreviga händelsen. Han stannade till före det första trappsteget, vartenda hårstrå på armarna stod upp och en kall kåre ilade ned för ryggen. Det var som om fötterna inte ville bära honom den väg som nu låg framför honom. Bilden av Frodo och Sam som klättrade uppför berget utanför Mordors svarta portar blixtrade förbi hans ögon. Han såg på sin assistent, försökte sig på ett litet leende igen men lyckades inte dölja sina känslor. Assistenten klappade hans axel igen, gjorde tummen upp och drev försiktigt på honom genom att lägga sin hand på hans rygg.
Assistenten öppnade dörren.
Det var 14 steg rakt ner i den svagt upplysta gången, 14 steg som skulle ta honom till en helt annan verklighet. Ännu en svettdroppe letade sig fram till ögat och rent instinktivt försökte han torka bort den med handen men de kraftiga handskarna och hjälmens nedfällda visir satte effektivt stopp för det. Han blinkade irriterat. En klapp på axeln igen gjorde att han vaknade till, det var dags.
Han tog de första stegen i rask takt utan att vända sig om. Han kände hur väggarna i den mörka gången kröp närmare för varje steg han tog. Han måste fokusera. Han knöt handen och vände sig om mot assistenten som nu hade börjat stänga dörren bakom honom. Bara 5 steg kvar nu. Han kollade snabbt sin personliga utrustning och såg att allt var på plats. Någonstans där nere i mörkret väntade förhoppningsvis resten av hans utrustning. Utan den skulle han inte klara sig länge.
Han stannade på det sista trappsteget och stirrade ut i mörkret. Där nere, inte alls långt bort såg han resten av utrustningen – sopsäckar, skurborste och hink.
Han satte sig på det nedersta trappsteget, tog av sig handskar, kepsen och rotade upp en dosa snus ur fickan på de gamla joggingbrallorna. Han la in en stor prilla under läppen och smackade lite. Det gällde att samla kraft.
Att städa ur förrådet i källaren var ingen lek minsann.

Till salu

Man kan tydligen sälja det mesta via Ebay.
Hitta följande lista hos e24.

1. Britney Spears använda tuggummi

2. Namnrättigheterna till ett barn. Auktionen vanns av kasinot Golden Palace som betalade den nyblivna (amerikanska) mamman 93 000 kronor för att döpa dottern till Golden Palace Benedetto.

3. En tio år gammal inglasad ostmacka med en avbild av jungfru Maria, slutpris 168 000 kronor.

4. En rostad macka med Jesusbild

5. Förseglad kruka innehållandes ett spöke.

6. Stridsflygplan.

7. Ett barns inbillade monster.

8. En trasig laserpekare som lades ut av en programmerare i Ebays (då Auctionweb) begynnelse för att testa funktionaliteten på sajten, såld för 89 kronor.
Själv har jag en hög tvätt som ser precis ut som Kebnekaise…någon spekulant?

Bigfoot var en bluff

Det var ju överraskande - eller hur?
Nästan lika överraskande som att det tydligen finns experter på Bigfoot! Hur kan det finnas en expertis på något som uppenbarligen inte finns!! Vem har utnämnt dem?
Finns det fler förslag till expertområden som vi missat?
Kom gärna med tips - det kan finnas ett område för oss alla..

Gary Glitter

Gary Glitter har det väldigt jobbigt. Först 2 år och 9 månader i finkan och sen tydligen ont i bröstet pga revbensinflammation, men jag måste erkänna att jag har faktiskt lite svårt att tycka synd om honom.
Undra hur ont de små flickorna, 11 och 12 år, som han förgrep sig på har? Kommer de att känna smärtan längre än 2 år och 9 månader?

Jag klarar nästan allt

Jag kan sitta på möten i timtal, med ett leende på läpparna och nicka instämmande på rätt ställen. Att hitta en gnutta inspiration eller finna något av intresse i en fem timmar lång föreläsning av en herre med fett hår och brun kostym är inte heller en omöjlighet för mig. Kvinnor i fotriktiga skor och praktisk frisyr som orerar om arbetsrätt eller fackliga intresseområden klarar jag lätt. Styrelsemöten och politiska debatter på lekmannanivå med munhuggande hobbypolitiker är en baggis. Tjafsiga föräldramöten, knattefotboll i ösregn, skjutsa hem tonårsbarn klockan två natten, titta på barnfilmer som Svanprinsessan, Bolibompa och Turtles kan inte rubba mig.
Jag kan läsa knastertorra programförklaringar från EU och statistiska rapporter från SCB utan att somna.

Varför?
Jo, jag har vuxit upp med
Clownen Manne
Kapten Zoom
Lillstrumpa och syster yster på irrvägar
Vilse i pannkakan
Hajk
Drutten och Gena
Dallas
Pogo productions två timmar långa bildband (de med ett irriterande ”boing-ljud” vid varje bildbyte) i skolan om moräner, bergarter, Kinas industrialisering och den agrara revolutionen i Ryssland.
Gnisslande tavelkritor och skolkökets persiljejärpar och potatis med skinn på
Jag har gått i utsvängda w-jeans och batiktröja
Lyssnat på Cladde af Bullersam skrikande: Jausa Jausa! i radion

Vi har överlevt de mörka tiderna när Anita och Televinken tillsammans med Boktipset dominerade barnprogrammen.
De mediala styggelser som min generation upplevt har inte bara gjort oss tåliga och uthålliga, vi blev överlevare.
Jag vill bara säga att det känns tryggt att tänka tillbaka på vad vi sett nu när tv lanserar ”Stjärnor på is” och ”Sveriges bästa dansband” - men att se detta tror jag inte att jag klarar av.
Kan ingen komma på något nytt snart?
Snälla!

Nightcrawler

Smärtan var obeskrivlig. Han försökte att resa sig upp men benen ville inte lyda honom. Han grinade illa och föll tillbaka mot det kalla golvet. Ensam låg han alldeles stilla och stirrade tomt mot det vita taket högt däruppe. Tystnaden var total och skenet från den nakna glödlampan stack honom i ögonen. Han kände smärtan pulsera i kroppen och han visste att om han inte lyckades ta sig upp på benen vid nästa försök så kanske han inte skulle komma upp alls. Liggande på mage drog han sig försiktigt närmare den gamla trätrappan som vindlade upp mot friheten. Kniven som han höll i sin högra hand glimmade i ljusskenet från en gatlykta utanför fönstret. I den tysta natten hörde han ibland bilar sakta passera. Han visste att de inte letade efter honom. Han var nästan framme nu, bara en liten bit kvar. En kaskad av smärta strålade plötsligt upp genom hela hans kropp, allt blev mörkt.
När han efter en stund öppnade ögonen förstod han att någon måste ha hört honom. Trägolvet knakade ovanför och han hörde steg långsamt närma sig. Han lade ifrån sig kniven och försökte med stöd av en låda som stod intill att sätta sig upp. Mer smärta. Stegen kom nu ner för trappan. Han måste ta sig upp och det snabbt. Det dunkade i huvudet men med en sista kraftansträngning lyckades han ta sig upp på knä.

Försent. Hon hade redan sett honom och det fanns ingen möjlighet att gömma sig.
Han drog efter andan och försökte se oberörd ut.
”Men du, håller du fortfarande på?”
”Ja, jag ville bli klar ikväll”
”Men du vet vad ont i ryggen du får när du lägger golv. Det är dessutom mitt i natten. Kan du inte ge dig nu?”
”Jo, jag ska men det är bara lite kvar:”
”Du är så otroligt envis. Kom och lägg dig istället.”
”Mm.”
”Ska jag hjälpa dig upp?”
”Öhh, ja tack, det vore fint.”

Inte nu igen...

Bigfoot, UFO:n eller andra övernaturliga varelser har tydligt ett gemensamt i alla fall: de upptäcks samtliga av världens sämsta fotografer. Inte ens ett dött kreatur i en låda går att ta en hyfsad bild på.

Får en att fundera lite...

Tid för hämnd

Ensam stod hon och blickade ut över den totala förödelse som bredde ut sig framför henne. Hon blundade, lutade huvudet bakåt och drog djup efter andan. Hennes vänstra fot stötte emot något och en sötaktig lukt av begynnande förruttnelse nådde hennes näsborrar. Ett lätt illamående växte sig snabbt starkare och paniken växa i bröstet, hon ville vända och fly därifrån, låtsas att hon aldrig varit där.
Hon försökte lugna sig, satte sig på huk och vilade pannan i sina händer. Sakta lyfte hon blicken för att försöka bilda sig en uppfattning om hur omfattande katastrofen egentligen var.
Hon hade varit med förr, en ärrad veteran som sett liknande katastrofer som den här och erfarenheten sade henne att det fortfarande fanns hopp. Den närmaste tiden skulle bli tuff och det fanns inte mycket hjälp att hoppas på vare sig från FN eller Röda korset. Deras insats skulle ändå inte vara till någon nytta nu. Tiden var knapp och hon visste att de som ansvarade för detta inte var långt borta och det skulle inte dröja länge förrän de återvände, och då kanske i större antal.
Bakom sig hörde hon någon komma. En man närmade sig med raska steg. Hon såg hans förvånade min och vände sig om för att möta honom.
”Vad i …” Mannen ställde ner matkassarna från Ica på golvet intill den vita kofta som någon släng där. Han blev stående i dörröppningen till köket och såg ut över kaoset som bredde ut sig över diskbänken, spisen, golvet och köksbordet. ”Det ser ju ut som ett slagfält härinne!”.
Sakta böjde han sig ner och tog upp en tom Fantaflaska från golvet och ställde den i högen av odiskade tallrikar och glas på diskbänken. ”Jag trodde de skulle städa upp efter sig” morrade han. ”Hur många var de egentligen?”
”Det var i sju totalt som sov här inatt men hur många som har ätit här har jag ingen aning om, verkar vara minst tio i alla fall.”
Kvinnan petade ner en t-shirt från en av köksstolarna och satte sig tungt, flyttade lite förstrött undan en av tallrikarna med en halväten smörgås på och sa: ”Om det är krig de vill ha det krig de ska få.”
”Ekonomiska sanktioner?”
”Absolut, inte en spänn i månadspeng förrän de fixat det här.”
”Kör vi kollektiv bestraffning eller ska vi göra en utredning?”
”Kollektivt, vi kommer i alla fall aldrig få reda på hela sanningen bakom det här.”

Det ska bli skönt när sommarlovet är slut, att få återgå till vissa rutiner och försöka återskapa någon form av ordning i vårt hem. Men det bästa är att jag får nöjet att väcka dem riktigt, riktigt tidigt på morgonen… Det är tid för hämnd.

Konsten att bli en gubbe

För mig kom inte rynkorna runt ögonen och i pannan som en direkt överraskning. Jag har hela mitt liv misstänkt att jag skulle åldras och att dessa rynkor hör till åldrandet på ett ganska naturligt och faktiskt helt ofarligt sätt.
Om mina jeans stramar en smula när jag tar på mig dem kan jag känna att det kanske skulle vara bra att gå ner ett par kilo i vikt men jag gör ingen större affär av det.
Att satsa på en karriär som kalsongmodell för Calvin Klein har aldrig känts särskilt aktuellt i alla fall.
Jag betraktar mig själv som mycket lyckosam, eftersom jag inte är med i tävlingen så behöver varken använda silikon eller nervgifter vara snyggare än alla andra. Jag vill inte vara med på skvallertidningarnas förstasidor och behöver heller inte ställa till med skandaler eller förnedra mig i reklamkanalernas dokussåpor.
Jag känner inget behov av att blogga om mode, sex eller min egen förträfflighet för att framstå som spännande och visa världen hur ”inne” jag är.

Visst har åren förändrat mina hjältar och min syn på vad som viktigt i livet.
Rockhjältarnas gloria har bleknat en aning och familjen, resor och välskrivna böcker ligger betydligt högre på min lista över vad som är hett än vad innekrogar, kändispartyn och såpor gör.
Jag känner inte heller att jag borde vara mer tid på jobbet eller försöka tjäna enorma mängder med pengar för att bli rik och äga ett eget flygplan eller lyxhus vid Falsterbo golfklubb eller i Stockholms skärgård.

När allt kommer omkring så vill jag nog helst sitta under min korkek och lukta på blommorna och se barnen växa upp och bli mer självständiga och ta för sig av livet.
Att fortsätta hoppas att min underbara hustru kommer att fortsätta att tycka om mig även om åren går.

Om detta innebär att jag är på väg att bli en gubbe så vandrar jag villigt vidare på inslagen väg.

Låt oss ta död på all ungdomskultur!

Visst vore det mycket bättre om våra ungdomar gjorde precis som vi ville istället för att komma dragande med en massa egna initiativ. Eftersom vi, när vi var yngre, alltid gjorde som våra föräldrar ville och de som deras föräldrar, så borde ju våra ungdomar ta sitt ansvar och följa våra goda och stränga förmaningar.
Vi vuxna har ju alltid genom alla tider varit så bra på att organisera och lägga saker tillrätta. Ta rockmusiken – förr försökte ungdomar sig på att spela rockmusik i källare och garage runt i landet, ofta resulterade detta bara i ett enda stort oväsen som absolut inte hade med musik att göra. Då stegade studieförbunden in på arenan och tog tag i problemet. Äntligen fick ungdomarna lära sig spela musik så som den ska låta och i organiserad form. Att studieförbunden kunde tjäna en hacka på detta kunde väl inte vara mer än rätt, eller hur?
Nu har sedan ett par år tillbaka även TV tagit sitt ansvar och tillsammans med musikindustrin (eller om det är tvärtom) gjort det möjligt att inte bara utse de som har talang, rätt utseende och kan göra som de blivit tillsagda, utan ge möjlighet åt ungdomar att offentligt bli förnedrade och få alla sina förhoppningar slagna i spillror. Visst känns det fint att vi vuxna äntligen börjar få ett grepp om detta och redan på ett tidigt stadium kunna förhindra att talanglösa ungdomar försöker sig på att utöva musik. Musik handlar ju som alla vet i grund och botten endast om affärer. Det gör ju att det värmer lite extra när jag vet att skivbolagen inte behöver riska så mycket när de lanserar en ny talang utan att framgången redan har garanterats genom omröstningar och en massiv medial bevakning.
Nu när vi lärt våra ungdomar hur en artist ska låta, se ut och röra sig börjar det nog bli dags att lansera detta mycket framgångsrika koncept till andra delar av vår ungdomskultur. Med rätt inställning och bra finansieringsformer kan vi nog så småningom etablera en kulturell elit och hålla de talanglösa ungdomar som inte har något annat än ett brinnande intresse på ett behagligt avstånd.
Jag tror att det kan vara mycket lyckosamt att stämma i bäcken lite och köra lite offentlig förnedring och utslagning även inom andra kulturella områden som teater, konst och litteratur vilket säkert skulle kunna göra bra TV och bespara oss en massa obehagliga avarter inom det kulturella området framöver.

...och så var det dags för ännu mera sport

Äntligen börjar OS.
Nu när tv bara visar svettiga damer och herrar som utför diverse konstlade kroppsövningar i hel jämra månad så kan jag med gott samvete låta tv:n vara avstängd.
Risken att jag skulle missa något intressant eller av värde är nästan mikroskopisk eftersom till och med nyhetsprogrammen svämmar över av transpirerande atleter som bara käkat broccoli och groddar i fyra år - ja det är klart, en och annan liten steroid bland groddarna har väl slunkit ner kanske för att springa en hundradels sekund snabbare än sina konkurrenter.
Om jag skulle, mot bättre vetande, råka slå på tv:n så hoppas jag att det är tresteg. Det är nämligen det dummaste påhitt inom idrotten jag vet. Jag kan förstå hur man förr behövde vara snabb och stark för att kunna fly undan en fiende eller kanske dräpa något ätbart som lyckats skrämma upp ur någon buske – men förklara för mig hur tresteg kommer in i bilden!
En annan sida av OS är sponsorerna. Jag kan lova att jag skulle köpa betydligt fler prylar av dem om de istället valde att sponsra verksamheter som faktiskt har mening. Rädda barnen, Läkare utan gränser m.fl. istället för att spendera enorma summor på en anabolstinna idrottstävlingar.
Dumpa OS och hyr en bra film istället, laga lite gott att äta (utan anabola i potatisgratängen) och mys lite med barn och hustru. Jag tror att när vi kommer så långt i livet så att vi kan blicka tillbaka lite så är det väldigt få av oss som kommer att säga ”jag skulle ha tittat mer på tv-sporten”.

Farsa eller Fantom?

”Pengar finns det hur mycket som helst, det är bara en fråga om vem som har dem för tillfället -just nu är det inte vi”, förklarade vi för barnen. ”Ni kommer ihåg mannen som sålde det nya köket till oss i våras, det är han som har pengarna nu.”
Så i år blev det ingen utlandsresa. Istället för vajande palmer, varma vindar och cappucino på mysiga caféer så fick det bli kusiner, Liseberg och Parken zoo i Eskilstuna.

Som alla vet så bor ju Fantomen i Eskilstuna, i Parken Zoo närmare bestämt. Vår femårige son har inga problem att köpa detta, så med dödskalleringen på ena fingret och ringen med det goda märket på det andra räknade han minuterna till mötet med Den vandrande vålnaden. Jag måste erkänna att Eskilstuna inte är den plats som jag sett framför mig när jag som ung läst tidningen Fantomen. Urbefolkningen ser lite annorlunda ut mot i tidningen och resan in till de djupa skogarna mot dödskallegrottan känns inte heller igen från Den vandrande vålnadens värld.
När vi väl kom fram fick vi se "Eskilstuna-Fantomen" komma klivande ur sin grotta.
Nu var det så att även självaste Fantomen inte heller stämde riktigt överens med min bild av Den Vandrande Vålnaden. När jag läste Fantomen som ung så var min bild av denna mystiske hjälte att han var ganska så vältränad, med svällande muskler och ”tio tigrars styrka”.

Men när jag stod där – öga mot öga med en superhjälte - så kände jag en viss samhörighet med honom. Den här versionen av Fantomen var inte så mystisk, hade liksom ”fallit ur” lite, yngre än jag, men trots sin tajta dräkt, randiga kalsonger och svarta mask så gick det inte att ta miste på att legenden hade lagt ut en smula och ett par hyfsade bilringar krönte nu pistolhölstret.
Åren går och Fantomen, som även han passerat de 40 har liksom som jag blivit både far(Kit och Heloise) och gummifarsa (Rex) för ett antal år sedan. Vi bor båda i en mindre stad i Sverige och grottan som han bor i har definitivt en del renoveringsbehov. Han har tre tonårsbarn vilket säkert gör att hans egen tid till träning, fritidsintressen och kampen mot elakingarna blir en aning begränsad. Föräldramöten, läxläsning och skjutsningar till barnens fritidsaktiviteter sätter sina spår - även om man är en hjälte. Detta i kombination med stilla hemmakvällar i grottan, ett par bra filmer och mycket god mat gör lätt att man växer på fel ställen.

Så även om vi farsor och gummifarsor har en tendens till att förändras lite genom åren, så kan det bakom kulmagar, höga hårfästen och grå kostymer finnas en äventyrlig, slumrande hjälte.

Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man (Gammalt djungelordspråk)