fredag 22 augusti 2008

14 steg

Med ett klickande ljud spändes hjälmen fast av assistenten vid hans sida. Det var dags nu, att vända åter var inte längre ett alternativ. Han hade tränat länge inför det här och utfört ett antal mindre uppdrag men ändå kände han sig inte riktigt redo. Det här var stort. Han log mot assistenten och gjorde tummen upp för att visa att allt var under kontroll.
Assistenten gav honom en klapp på axeln och visade vägen genom att ta det första steget mot trappan.
Bakom hjälmens visir blickade han bort en svettdroppe som letat sig ner från hans panna och vidare mot ögonvrån. Snart skulle han vara ensam. Många gånger hade han försökt att föreställa sig hur det skulle kännas att vara i den här situationen men nu när det var dags insåg han hur fel han hade haft. Varken de jublande folkmassorna eller pressfotograferna fanns på plats för att föreviga händelsen. Han stannade till före det första trappsteget, vartenda hårstrå på armarna stod upp och en kall kåre ilade ned för ryggen. Det var som om fötterna inte ville bära honom den väg som nu låg framför honom. Bilden av Frodo och Sam som klättrade uppför berget utanför Mordors svarta portar blixtrade förbi hans ögon. Han såg på sin assistent, försökte sig på ett litet leende igen men lyckades inte dölja sina känslor. Assistenten klappade hans axel igen, gjorde tummen upp och drev försiktigt på honom genom att lägga sin hand på hans rygg.
Assistenten öppnade dörren.
Det var 14 steg rakt ner i den svagt upplysta gången, 14 steg som skulle ta honom till en helt annan verklighet. Ännu en svettdroppe letade sig fram till ögat och rent instinktivt försökte han torka bort den med handen men de kraftiga handskarna och hjälmens nedfällda visir satte effektivt stopp för det. Han blinkade irriterat. En klapp på axeln igen gjorde att han vaknade till, det var dags.
Han tog de första stegen i rask takt utan att vända sig om. Han kände hur väggarna i den mörka gången kröp närmare för varje steg han tog. Han måste fokusera. Han knöt handen och vände sig om mot assistenten som nu hade börjat stänga dörren bakom honom. Bara 5 steg kvar nu. Han kollade snabbt sin personliga utrustning och såg att allt var på plats. Någonstans där nere i mörkret väntade förhoppningsvis resten av hans utrustning. Utan den skulle han inte klara sig länge.
Han stannade på det sista trappsteget och stirrade ut i mörkret. Där nere, inte alls långt bort såg han resten av utrustningen – sopsäckar, skurborste och hink.
Han satte sig på det nedersta trappsteget, tog av sig handskar, kepsen och rotade upp en dosa snus ur fickan på de gamla joggingbrallorna. Han la in en stor prilla under läppen och smackade lite. Det gällde att samla kraft.
Att städa ur förrådet i källaren var ingen lek minsann.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Återigen undrar jag: när kommer din bok?? :o)
//Pia
http://www.anjocapi.blogg.se

Gummifarsan sa...

Tack för de snälla orden men jag tror inte att jag räcker till för det...

Anonym sa...

Gör som Martina Haag som samlat sina rätt korta kåserier i en bok.. Så samla alla dina inlägg(plus de du kanske har i huvudet!), ett efter ett, till en bok! Kan hon, så kan du!