En vandring

En sten, stor som en knytnäve, rullade nedför den branta sluttningen och passerade precis framför honom. Reflexmässigt tog han snabbt ett steg tillbaka även om stenen redan hade försvunnit vidare nedför branten. Han kisade upp mot toppen av höjden och såg de stora vita molnen snabbt glida fram genom luftlagren och upplösas av vinden. En liten strimma starkt stickande solljus nådde hans ögon genom ett hål i ett av molnen. Han vände bort blicken och försökte blinka bort de små prickarna som dansade okontrollerat framför hans ögon. Vandringen hade varit lång och stegen kändes tunga. Han satte sig ner och blickade ut över den böljande dalen som bredde ut sig nedför hans fötter. Ett kort ögonblick greps han av en lust att ta ett språng över kanten, breda ut sina långa armar och glidflyga hela vägen till dalen botten. Han skakade av sig tanken, letade fram en apelsin ur ryggsäcken medan han log lite för sig själv där han satt. Molnen hade svept förbi och solen värmde i hans ansikte medan han stilla skalade en apelsin. Den underbara doften från den nyskalade frukten fick honom att sluta ögonen, luta huvudet bakåt och njuta.
Långt där nere i dalens botten kunde han se bilar rusa fram på de svarta vägarna som slingrade sig likt maskar genom landskapet.
Han tog ett djupt andetag och slök den sista apelsinklyftan. Han ställde sig upp och krängde på sig sin ryggsäck, den kändes lite lättare nu, och började vandra vidare längs den branta stigen upp mot toppen. Han tittade mot solen för att få en uppfattning om vad klockan kunde vara men insåg att han inte hade en aning. Han brydde sig inte heller när han tänkte efter. Det var inte långt kvar till målet nu, någon timmes vandring kanske, sedan skulle han leta upp en bra lägerplats där han kunde ta av sig sina kängor, resa sitt tält och laga till något att äta.
Han såg ett par små fåglar lyfta från ett stenröse alldeles intill stigen. Luftströmmarna lyfte snabbt upp dem till hög höjd och där blev de hängande i luften utan ett enda vingslag.
Framför honom fortsatte stigen in mellan ett par stora klippblock. Han stannade till, vände sig om och tittade tillbaka ut över dalen som om han aldrig skulle återse den igen. Så vände sig Gummifarsan om igen, log brett och fortsatte in emellan klippblocken och försvann.

Det här var det sista av Gummifarsan.
Tack till Er alla som läst och hoppas att jag kunna locka fram något litet leende ibland.

Peter Rendius

The Gunslinger

Han kom ridande med kvällssolen ryggen. Av hans sätt att sitta i sadeln kunde man förstå att varit på resande fot en längre tid. Dammet yrde kring hästens hovar och bildade små moln som skapade ett dis runt omkring honom. Han var trött, hungrig och längtade efter ett varmt bad och en säng att sova i.
Den lilla staden sjöd av liv och rörelse i den varma sommarkvällen när han red in mellan de gamla husen. Ett gäng ungtuppar som bröstade upp sig inför några galanta damer utanför saloonen tystnade och drog sig undan när han sakta red förbi. Han kände hur de spänt följde honom med blicken när han stannade utanför stallet och band sin häst vid vattenhon. Han sträckte på sig, borstade av sig dammet och drog ned den bredbrättade hatten i pannan. Några av ynglingarna drog sig undan mot gränden intill och försökte göra sig mindre för att inte dra hans uppmärksamhet till sig. Han nickade mot damerna och gled in på saloonen.
Han stannade i skuggan innanför dörrarna och såg sig omkring. De flesta därinne var gamla stamgäster men även några ömfotingar hade letat sig in för att njuta av vad huset hade att bjuda. Underhållning var i full gång, mat och dryck stod på borden och några av gästerna vinkade ivrigt för att bli uppassade få sina glas fyllda. I ett av hörnen blossade plötsligt ett mindre bråk upp mellan några av de yngre gästerna. Han log för sig själv och sköt upp hatten i pannan. Då fick han syn på henne. En mörk skönhet med ett leende som fick isar att smälta. Hon dansade runt bland borden och passade upp gästerna, skrattade och såg till att alla hade det de behövde.
Sporrarna klingade när han började gå mot baren och när han kom ut i ljuset från den stora takkronan dämpade sig det högljudda sorlet från gästerna och de följde honom spänt med blicken. De visste vem han var och var han kom ifrån.
Den mörka skönheten vände sig om och gick fram för att möta honom.
”Hej älskling, skönt att du äntligen är hemma. Nu får du rycka in och hjälpa till här, jag håller på att galen. Gustav och hans kompisar härjar och retar gallfeber på Mickan och hennes kompisar. David ringde och undrade om vi kunde skjutsa honom till träningen, Issan ska ha filmkväll med tre kompisar – de ska vara i gillestugan - dessutom är min pappa på väg hit, det var något fel på hans bärbara dator och ville att du skulle hjälpa honom med den. Hur var det på jobbet?”
”Jo, ännu en dag i den kommunala vuxenutbildningens förtrollande tjänst” suckade han och rufsade det 6 åriga yrvädret i håret när han passerade på låg höjd med en ilsken syrras hårborste i högsta hugg i ena handen och en gaffel med en halväten köttbulle på i den andra.
”Hörredu, Gustav Skywalker, kan du vara snäll och sätta dig och äta färdigt nu.”
”Ge hit min hårborste!”
”Oaaaaah! Hon kommer!! Spring!!”
”Sluta nu Gustav!”
”Oiiiiiihh!!! Hon är dum!”

Han svepte tillbaka sin rock och kolvarna på de långpipiga pistolerna blottades. Han drog ned hatten i pannan och log sitt fruktade varggrin…