Äntligen morgon!

Igår blev inte kvällen riktigt som planerat. Nu brukar det ju inte bli som man planerat men eftersom vi envist fortsätter att planera så finns det säkert en mening med det också.
En av mina absoluta bokfavoriter är Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Gårdagen hemma hos oss påminde mycket om delar av fenomenet Bistromatik som han beskriver. Bistromatik handlar om icke-absoluta–tal, att tal som skrivs på restaurangnotor aldrig riktigt överensstämmer med hur många personer bordet var bokat för, hur många som kom, hur många som anslöt under kvällen, vad som var och en beställt och vad de faktiskt är villig att betala för.
Hemma hos oss var det tre personer som planerat att äta pannbiff med potatis. När middagen var avslutad hade åtta personer ätit flygande Jakob med ris. En av de tre som var med och planerade den ursprungliga maten åt inte alls.
Ikväll har vi planerat att hyra en bra film och slappa lite – vi får se var det slutar…

Det är ett stort misstag att tro att man kan lösa några större problem enbart med potatis. (D. Adams)

Gummifarsan finns

Ok, jag har ett gammalt hus som är i ständigt behov av att lappas och lagas. Det är inte den läckraste kåken på gatan men heller inte den värsta. Staden som vi bor i är kanske inte den sexigaste man kan bo i eller den som kommer överst på allas önskelistor om man någon gång skulle få för sig att byta bostadsort.
Trots det så trivs vi bra. Med vi menar jag mig själv, min hustru, två tonårsdöttrar, en 17 årig kille samt ett liten herre på 6 år.
Hurvida undulaterna i köket eller gnagaren (en fet kanin vid Pancakes) som är inhyst i källaren trivs eller inte är inget som jag personligen fäster någon större vikt vid.
Visst, det kanske låter lite taskigt när säger att jag inte bryr mig om barnens små kreatur som skräpar ner, gnager på våra nyinköpta möbler och skränar i högan sky så fort jag lyfter en telefonlur i huset, men dessa djur är faktiskt produkten av en de små händelserna i livet som man kanske inte tar på allvar när den inträffar men som senare i livet gör sig påmind.
För flera år sedan - sju närmare bestämt - så var vi alla (utom vår 6 åring som inte var född) på väg hem efter en grym shoppingtur till ett närbeläget shoppingcentra. Alla var trötta och barnen hittade snabbt något att gräla om. Eftersom jag ett par dagar tidigare med stor framgång hade fallit på knä och bett min älskade om hennes hand (och lite till) så satt vi och planerade inför brölloppet.
Då får hon plötsligt något elakt i blicken och säger att - om du verkligen älskar mig så borde du sjunga en sång för mig...
Jag tackade för möjligheten, bedyrade att jag älskar henne, men tackade bestämt nej till sången. Hon insisterade. - En liten sång bara...för mig..snälla.
Argument som att det är bättre musik på RixFm funkade inte heller.
Då trädde mina räddare in - tre barn från baksätet upphörde omedelbart att bråka och sa med en mun att det var inte alls nödvändigt och man får faktiskt bestämma själv om man vill sjunga eller inte och man ska inte tvinga någon och...
Blivande hustrun gav sig efter en stund och jag tackade alla barnen genom att lova att ni ska få en gentjänst av mig - vad ni vill men inte en massa pengar, dyra resor eller liknande.
Så, nu efter sju långa år slog det tillbaka. -Du kommer väl ihåg att jag har en gentjänst? Jag har hittat en jättesöt kanin som jag vill köpa för mina egna pengar och du kan inte säga nej...eller hur?
Genom en liten kanske obetydlig händelse, en par ord bara i ett svagt ögonblick, så har mitt hem sakta men säkert börjat förvandlas till ett mini-zoo. Men det värsta är att ju längre tid som går ju mer avancerade gentjänster kan dyka upp.