Konsten att förhala

Jag börjar bli bra på att skjuta upp saker.
Man ska göra det man är bra på – en del är grymma på att snickra, andra på att dansa rumba själv börjar jag bli en jäkel på att skjuta upp saker.
Det är inte så lätt som det låter, man måste sätta det i system för att det ska fungera riktigt bra.

Tre tonåringar i huset är mina mentorer. De vet inte att de är det, mentorer alltså, men jag har börjat studera deras mycket avancerade teknik när det gäller att förhala saker och nu börjar jag faktiskt förstå hur man på bästa möjliga sätt ska kunna skjuta upp något så länge att någon annan till slut gör det åt dem.
Om någon av mina mentorer har duschat för tredje gången under en förmiddag, och då, helt oförutsett, har drabbats av tre blöta badlakan i sitt rum, så gäller det att på ett så friktionsfritt sätt som möjligt få någon annan att hänga upp dessa. Det kan också vid eventuella protester från någon störande vuxen, vara bra om denna någon annan kan utgöra en bärare av eventuell skuld till det hela. Att bygga på något så simpelt som att ”jag har inte hunnit än men jag ska alldeles snart fixa det” gör inte att man kommer undan. Säger man så har man ju redan erkänt att man är skyldig till detta och har senare svårt att klara sig ur det. En fungerande process bygger på tre steg:

1. Neutralisera.
Se till att lägga bevisen på neutral mark. Detta innebär att snabbt förpassa handdukarna ut i hallen utanför det egna rummet (gärna närmare något syskons dörr än den egna).

2. Förvilla
Om någon skulle fråga vem som slängt dessa där svara då mycket vagt och lite undflyende och byt samtalsämne, typ ” Mmm, vad då för något? Mormor ringde tror jag, du skulle nog ringa upp henne. Det var inte jag som svarade i telefon men jag tror att det var så.” Detta gör att den irriterande vuxne tappar lite fokus och frågar mer runt telefonsamtalet och vem som hade svarat. Givetvis ger detta möjligheten att skylla på någon av de syskon som för tillfället inte är hemma, vilket ger en direkt tidsvinst.

3. Fördela
Om den vuxna nu skulle kräva att de blöta handdukarna omedelbart ska hängas upp på avsedd plats – förneka allt och skyll på den som svarade i telefonen. Därefter säger du med bestämd röst att” Jag kan ta upp den handduk som är min men jag tänker inte städa efter andra” Detta innebär inte att du ska ta upp handduken utan bara flytta den från golvet till en stol i närheten eller tillbaka till ditt rum. Sen återgår du till steg 1.

Har man som vuxen genomskådat detta ger det stora möjligheter till förändring i hemmet. Vad sägs om att du precis kommit hem från jobbet, lagat mat och satt dig ner för att äta och när ett av barnen - för omväxlings skull - måste ha skjuts till en kompis som bor ca 500 meter bort. Eftersom barnet var tvunget att städa efter syrran/brorsan som hade släng blöta handdukar på golvet i hallen så är tiden mycket knapp. Barnet deklarerar med hög stämma att ”Jag verkligen kämpar för att hålla efter men de andra bryr sig inte – kan du skjutsa mig nu för annars hinner jag inte”. Nu vet jag att det inte är så att barnet är lat, utan det beror på steg 3 i en pågående process.
Det är nu möjligheten att kontra uppstår. Jag svarar ”Mmmm, nu eller..? Jag vet inte om mamma skulle ha bilen senare. Förresten, jag tror att din kompis ringde förut men det var inte jag som svarade så jag vet inte om du skulle ringa upp. Bäst att du ringer och kollar.
Följ nu bara processen och om du råkar använda förbjudna ord som ”ja, nej, min, din” så börja bara om på steg 1 igen.Att förhala och skjuta upp saker kommer att ge dig som tonårsförälder ett mycket lugnare och mindre hektiskt liv. I alla fall tills den dag du blir avslöjad.

Lider du av platt och knölig mage?

Visst är det skönt att ha passerat åldersgränsen för att tvunget se ut som om man var tio år yngre än vad man egentligen är. Att ha en platt mage med full av knölar för att kunna visa sig på stranden känns numer ganska avlägset. Inte för att jag haft dessa problem med knölar på magen på många, många, många år, och jag tror faktiskt inte att knölarna skulle göra mig varken lyckligare eller till en bättre människa.
Nej, jag myser hellre ner mig, och helt ohämmat njuter av att äta en stor portion potatisgratäng till det nygrillade köttet, för att sedan skölja ner allt med ett hyfsat rödvin, än jag löper runt i kvarteret med vildsint stirrande ögon, rödmosiga kinder och stora svettpölar på tröjan.

Varje dag ser jag horder av stackare, som ser ut att vara betydligt närmare en hjärtattack än jag själv, löpa runt på cykelbanor och promenadstigarna runt sjön. Ingen ser ut att njuta det minsta av det hela och inte en enda av dem verkar särskilt lycklig. De ser heller inte ut som om de skulle vilja ha ett längre liv utan mer som om de önskade att det skulle upphöra så snart som möjligt. Men det är klart, flera av dem kanske kan få en platt och knölig mage om de håller på i fem år till och då kan de visa sina knölar på badstranden så att alla blir djupt imponerade och avundsjuka.

Själv vänder jag hem till min trädgårds lugn och njuter av en kopp kaffe i solgasset. Pratar husrenovering, musik, blommor och barnuppfostran med min hustru.
Min tid vill jag hellre använda till det som känns viktigt i livet - det där med knölar på magen får någon annan ta tag i.

“Do you feel lucky, punk? Do you?”.

Regnmolnet tornade upp sig vid horisonten och stirrade hotfullt ned på mig där jag ensam stod på gräsmattan med en målarpensel i ena handen och en färghink i den andra.
Jag tvekade en stund och försökte känna efter om jag verkligen hade turen på min sida idag. I ögonvrån såg jag grannen bära ut strandmadrasser och ungarna hoppade runt i badkläder, med andra ord var oddsen urusla, men jag fattade mod och stegade raskt fram till fönsterrutan som låg på sågbocken, redo att målas. Jag stirrade tillbaka på regnmolnet och väste ”Go ahead punk, make my day”. Jag tog fram skruvmejseln och bände snabbt upp locket på färgburken, fortfarande inte en droppe kom från det svarta molnet som närmade sig i rask takt. Jag log mitt hemskaste varggrin medan jag rörde om i färgen, fast besluten att nu ska här målas fönster.
Den våta färgen blänkte till i solskenet när jag med bestämda penseldrag drev ut den över den nyslipade fönsterbågen. Jag vände trotsigt blicken mot skyn för att se om min antagonist hade mig inom räckhåll. Grannarna hade nu satt sig i bilen för att åka mot stranden, jag kunde se att de tittade lite ängsligt upp mot det annalkande svarta molnet som nu, på låg höjd, bredde ut sig över sjön nedanför vårt hus. Penseln svepte snabbt över träet, jag kände att kampen skulle bli jämn, ingen tid att förlora.
Jag tyckte mig ana ett dovt, hånfullt skratt när ännu en isande vindil drog fram genom äppelträdets blad. Jag ökade takten och kände samtidigt hur temperaturen i luften snabbt föll ett par grader. Molnet hade mig i sikte.
Jag blickade ut över sjön och kunde se hur vattenytan krusade sig och båtarna som alldeles nyss hade stilla drivit omkring på öppet vatten hade nu försvunnit in mot land.
Bara sista sidan kvar att måla… hjärtat slår som en hammare i mitt bröst och blicken flackar hela tiden upp mot molnet ovanför. Penseln laddas med ny färg genom en blixtsnabb svepande rörelse ner i färghinken. Jag känner hur ett par stora droppar färg med stor kraft slår in i mitt högra ben alldeles under vaden, men adrenalinet som pumpar i min kropp stänger ute all smärta. Då briserar den första regndroppen på fönsterrutan. En liten kaskad av vatten kastas upp flera millimeter i luften och landar med en smäll på den nymålade fönsterbågen.
Smärtan är obeskrivlig och för en kort sekund svartnar allt. Med ett grin vänder jag mig upp mot det svarta molnet som nu befinner sig rakt ovanför mitt huvud. Slaget är förlorat. Mitt slit har varit förgäves. Sen händer det inget mer.
Inte en droppe till dimper ner mot den fuktiga färgen.
Molnet drar vidare.
Segern är total.
Jag slutför snabbt målandet och med en triumferande min går jag in i huset och hämta en stor kopp kaffe som jag avnjuter i hammocken utanför huset.
Vid horisonten ser jag molnet sakta dra vidare men jag anar att det snart är tillbaka, för ikväll då tänder vi grillen.

Kreativa olikheter

Visst låter det bra när man beskriver våra olikheter som kreativa. Det låter mindre bra med intressekonflikt, uppror eller fullständigt kaos.
Att jobba som jag gör, med att utveckla nya projekt som ska driva på utvecklingen i en organisation, eller skapa bättre förutsättningar för förändring, så är de kreativa olikheterna mellan de inblandade något som ofta är positivt.
Hemma, i min familj, är det ofta mängder med kreativa olikheter som möter en så fort man kliver innanför dörren, dessa tenderar till att inte alltid vara lika positiva. Ofta är det något av barnen som har ett mycket kreativt uppslag som markant skiljer sig från något av de andra barnens uppfattning om vad som är kreativt och vad som bara är dumt. Det kan handla om att lillasyster plundrat storasysters garderob och på ett mycket kreativt sätt utökat sina möjligheter att styla sig inför dagens aktiviteter. Storasyster brukar ha en lite annan syn på detta och kreativt är ett ord som hon mycket sällan använder i dessa situationer.
Här kommer ord som intressekonflikt, uppror och fullständigt kaos att bättre beskriva systrarnas kreativa olikheter.
Som far i huset så får man i dessa situationer ofta flera sekunder på sig att sätta sig in i problemet och rättvist lösa den uppkomna situationen på ett pedagogiskt och kreativt sätt. Detta har dock aldrig lyckats, men med en dåres envishet försöker man alltid först att avdramatisera och hitta en för båda acceptabel lösning. Men när jag efter att ha i två timmar lyssnat på deras munhuggande tittar på klockan och inser att det gått 10 minuter sen det började, så begår man lätt misstaget att säga något i stil med ”lämna tillbaka syrrans kläder nu och fråga om lov innan du lånar något nästa gång”.

Att säga något så ogenomtänkt i dessa lägen är ungefär som att släcka eld med fotogen. Så fort jag sagt detta inser jag mitt misstag och försöker öppna munnen för att utveckla en tanke om äganderätt och ”fråga först”. Försent. Lillasyster levererar omedelbart en historisk tillbakablick där alla oförrätter som begåtts av storasyster under de senaste 5 åren, presenteras i en rasande fart. Detta är givetvis inget som en storasyster låter passera obemärkt utan en minst lika diger lista över lillasysters försyndelser radas snabbt upp och avslutas med diverse artighetsfraser som jag helst inte återger här.
Att påtala att ingen är bättre än någon annan och att de båda brukar plundrar sin mors garderob och sminkväska är en tanke som jag snabbt överger då det knappast skulle underlätta medlingen.

I dessa lägen är det lätt att uppleva positiv stress. Ja om man ställer upp på att positiv stress är något som gör att du inser att du snabbt är i behov att förändra din situation – och faktiskt gör det.
Om två arga lejon försöker äta upp dig och du känner att du inte riktigt är bekväm i den situationen, att den skapar en viss ångest, att du vill förändra något, så upplever du en positiv stress och du springer så fort du kan för att undfly lejonen. Negativ stress upplever du om du inte trivs i situationen men heller inte förmår att dig att förändra något.

Vi dessa tillfällen brukar jag med en myndig stämma deklarera min absoluta ståndpunkt och säga de förlösande orden: ”Sluta tjafsa nu, ni vet vad som gäller så lös det här.” Sen gäller det att snabbt ta sig därifrån innan någon annan kreativ olikhet uppdagas.

Jag har placerat min blogg i Karlskoga på bloggkartan.se

Ett fiskliknande beteende

Visst har barn och fiskar en hel del gemensamt.
Vid en viss ålder, runt 13 år tror jag, börjar barn utveckla ett fiskliknande beteende. Som ett stim med små löjor simmar de omkring i strandkanten och plaskar runt i det varma ytvattnet för att med jämna mellanrum svepa in i vassruggen för att bli utfordrade. Sen försvinner de snabbt ut igen.

Storleken på stimmet varierar ständigt och ibland glider en och annan mört in bland löjorna och bländar dem med sina skimrande röda fenor och snack om de riktigt djupa vatten som de nästan simmat i. Inte helt sällan uppstår då en viss förvirring i stimmet och vissa små löjor börjar uppvisa ett nytt mönster, mer ”näbbgäddelikt”. De tappar fullständigt koncentrationsförmågan, nafsar och hugger, dessutom är allt logiskt tänkande är som bortblåst. Att försöka kommunicera är inte att tänka på i dessa situationer utan det bästa är att avvakta tills mörtarna simmat åt ett annat håll, då brukar det lugna ner sig lite.

Ju mer åren går och de små fiskarna förvandlas till mer delfinlika varelser, som helst av vill simma fullständigt fritt och dyka på de djupare vattnen, så visar sig även mörtarna i en ny skepnad. Mörtarna plaskar i vattnet och jämför sina bröstfenor med varandra för att imponera på delfinerna. Stimmen finns kvar men är mer fragmenterade och betydligt mer nattaktiva än tidigare. Simturerna blir längre och ibland i närheten av vatten där det kan vara lite grumligt och svårt att se botten.

Det är då den sura gammelgäddan i vassruggens ytterkant, tar ett varv runt dammen och samlar ihop alla sina små fiskar och delfiner, för att se till att alla lyckligt kommer hem till vassruggen innan kvällen.

Njutning eller förbannelse

Äntligen är den efterlängtade semestern här. Två dagar kvar sen är alla måsten och krav som bortblåsta i en hel månad.
Innan den stora vilan börjar och batterierna ska laddas inför hösten har jag gjort följande lilla lista över saker som jag ”bara-ska-fixa-till-innan-hängmattan-tar-vid”, ni vet de där småsakerna som man skjutit upp för att tiden inte riktigt räckt till eller lusten att göra det inte infunnit sig.
Jag ska bara renovera ett par fönster (10 stycken), bygga klart altanen som jag började med förra året men inte hann klart, montera det nya köket som kommer på fredag, sätta sten på infarten till huset och tapetsera om hallen.
Sen är det dags att slappa, leka med barnen, åka på semester och allt det där man gör när man är ledig.
Jag har alltid varit en obotlig ”tids-optimist”, vad hustrun tror tar en vecka att göra tror jag att jag kan fixa på ett par timmar. Dessvärre har hon nästan alltid rätt. Dessutom kostar det nästan alltid dubbelt så mycket som jag beräknar och då får hon rätt igen.

Det som är mest jobbigt med att renovera ett hus är inte allt arbete som man lägger ner eller att se hur alla besparingar plötsligt bara är borta efter en tur till bygghandeln. Det som är värst är att se hur alla dessa superhändiga äkta män bara med några enkla handgrepp förvandlar en hög med plankor o pinnar till ett mindre slott. En god vän till mig är just en sådan person. Han fick en dag för sig att han skulle bygga en pool på baksidan av sitt hus. De flesta av oss andra hade givetvis köpt ett ”poolpaket” med allt inkluderat till ett vansinnespris, men inte kamrat Bosse. Han hyrde en mini-grävare och satte igång att gräva, sen svetsade han ihop en poolstomme av rostfritt stål, köpte reningsverk och pumpar i delar och byggde ihop för att som grädde på moset själv bygga ihop en solvärmeanläggning för uppvärmning av poolen.
Snacka om att ställa oss andra normala äkta män i en dålig dager!

Eftersom både jag och min hustru gillar att fixa med vårt hus så läser vi gärna tidningar som Hus & Hem, Vi i villa m.fl. Visst är det kul att läsa om ”så byggde de deras drömhus i Stockholms skärgård” och flersidiga reportage om hur den anrika gamla herrgården omsorgsfullt renoverades av den framgångsrika advokaten och hans hustru (med eget designföretag). När man läser detta kan man känna både inspiration och ett lätt illamående när man efter en stund läsning inser att de som reportaget handlar om inte har gjort en släng själva mer än bestämt vilken färg det skulle vara på det importerade italienska kaklet i tvättstugan. Allt arbete har självklart gjorts av en flock arkitekter, inhyrda designers och ett helt koppel med hantverkare. De stackars husägarna var tvungna att tillbringa nästan hela sin sommar i en liten lägenhet på östermalm och tre veckor i sitt sommarhus i Spanien på grund av de omfattande byggnationerna.

Nåja, jag kör vidare och hoppas att jag i alla fall en gång i sommar ska få skörda frukterna av vårt slit och stilla få njuta av kopp kaffe i hammocken.