“Do you feel lucky, punk? Do you?”.

Regnmolnet tornade upp sig vid horisonten och stirrade hotfullt ned på mig där jag ensam stod på gräsmattan med en målarpensel i ena handen och en färghink i den andra.
Jag tvekade en stund och försökte känna efter om jag verkligen hade turen på min sida idag. I ögonvrån såg jag grannen bära ut strandmadrasser och ungarna hoppade runt i badkläder, med andra ord var oddsen urusla, men jag fattade mod och stegade raskt fram till fönsterrutan som låg på sågbocken, redo att målas. Jag stirrade tillbaka på regnmolnet och väste ”Go ahead punk, make my day”. Jag tog fram skruvmejseln och bände snabbt upp locket på färgburken, fortfarande inte en droppe kom från det svarta molnet som närmade sig i rask takt. Jag log mitt hemskaste varggrin medan jag rörde om i färgen, fast besluten att nu ska här målas fönster.
Den våta färgen blänkte till i solskenet när jag med bestämda penseldrag drev ut den över den nyslipade fönsterbågen. Jag vände trotsigt blicken mot skyn för att se om min antagonist hade mig inom räckhåll. Grannarna hade nu satt sig i bilen för att åka mot stranden, jag kunde se att de tittade lite ängsligt upp mot det annalkande svarta molnet som nu, på låg höjd, bredde ut sig över sjön nedanför vårt hus. Penseln svepte snabbt över träet, jag kände att kampen skulle bli jämn, ingen tid att förlora.
Jag tyckte mig ana ett dovt, hånfullt skratt när ännu en isande vindil drog fram genom äppelträdets blad. Jag ökade takten och kände samtidigt hur temperaturen i luften snabbt föll ett par grader. Molnet hade mig i sikte.
Jag blickade ut över sjön och kunde se hur vattenytan krusade sig och båtarna som alldeles nyss hade stilla drivit omkring på öppet vatten hade nu försvunnit in mot land.
Bara sista sidan kvar att måla… hjärtat slår som en hammare i mitt bröst och blicken flackar hela tiden upp mot molnet ovanför. Penseln laddas med ny färg genom en blixtsnabb svepande rörelse ner i färghinken. Jag känner hur ett par stora droppar färg med stor kraft slår in i mitt högra ben alldeles under vaden, men adrenalinet som pumpar i min kropp stänger ute all smärta. Då briserar den första regndroppen på fönsterrutan. En liten kaskad av vatten kastas upp flera millimeter i luften och landar med en smäll på den nymålade fönsterbågen.
Smärtan är obeskrivlig och för en kort sekund svartnar allt. Med ett grin vänder jag mig upp mot det svarta molnet som nu befinner sig rakt ovanför mitt huvud. Slaget är förlorat. Mitt slit har varit förgäves. Sen händer det inget mer.
Inte en droppe till dimper ner mot den fuktiga färgen.
Molnet drar vidare.
Segern är total.
Jag slutför snabbt målandet och med en triumferande min går jag in i huset och hämta en stor kopp kaffe som jag avnjuter i hammocken utanför huset.
Vid horisonten ser jag molnet sakta dra vidare men jag anar att det snart är tillbaka, för ikväll då tänder vi grillen.