Ett fiskliknande beteende

Visst har barn och fiskar en hel del gemensamt.
Vid en viss ålder, runt 13 år tror jag, börjar barn utveckla ett fiskliknande beteende. Som ett stim med små löjor simmar de omkring i strandkanten och plaskar runt i det varma ytvattnet för att med jämna mellanrum svepa in i vassruggen för att bli utfordrade. Sen försvinner de snabbt ut igen.

Storleken på stimmet varierar ständigt och ibland glider en och annan mört in bland löjorna och bländar dem med sina skimrande röda fenor och snack om de riktigt djupa vatten som de nästan simmat i. Inte helt sällan uppstår då en viss förvirring i stimmet och vissa små löjor börjar uppvisa ett nytt mönster, mer ”näbbgäddelikt”. De tappar fullständigt koncentrationsförmågan, nafsar och hugger, dessutom är allt logiskt tänkande är som bortblåst. Att försöka kommunicera är inte att tänka på i dessa situationer utan det bästa är att avvakta tills mörtarna simmat åt ett annat håll, då brukar det lugna ner sig lite.

Ju mer åren går och de små fiskarna förvandlas till mer delfinlika varelser, som helst av vill simma fullständigt fritt och dyka på de djupare vattnen, så visar sig även mörtarna i en ny skepnad. Mörtarna plaskar i vattnet och jämför sina bröstfenor med varandra för att imponera på delfinerna. Stimmen finns kvar men är mer fragmenterade och betydligt mer nattaktiva än tidigare. Simturerna blir längre och ibland i närheten av vatten där det kan vara lite grumligt och svårt att se botten.

Det är då den sura gammelgäddan i vassruggens ytterkant, tar ett varv runt dammen och samlar ihop alla sina små fiskar och delfiner, för att se till att alla lyckligt kommer hem till vassruggen innan kvällen.