En vandring

En sten, stor som en knytnäve, rullade nedför den branta sluttningen och passerade precis framför honom. Reflexmässigt tog han snabbt ett steg tillbaka även om stenen redan hade försvunnit vidare nedför branten. Han kisade upp mot toppen av höjden och såg de stora vita molnen snabbt glida fram genom luftlagren och upplösas av vinden. En liten strimma starkt stickande solljus nådde hans ögon genom ett hål i ett av molnen. Han vände bort blicken och försökte blinka bort de små prickarna som dansade okontrollerat framför hans ögon. Vandringen hade varit lång och stegen kändes tunga. Han satte sig ner och blickade ut över den böljande dalen som bredde ut sig nedför hans fötter. Ett kort ögonblick greps han av en lust att ta ett språng över kanten, breda ut sina långa armar och glidflyga hela vägen till dalen botten. Han skakade av sig tanken, letade fram en apelsin ur ryggsäcken medan han log lite för sig själv där han satt. Molnen hade svept förbi och solen värmde i hans ansikte medan han stilla skalade en apelsin. Den underbara doften från den nyskalade frukten fick honom att sluta ögonen, luta huvudet bakåt och njuta.
Långt där nere i dalens botten kunde han se bilar rusa fram på de svarta vägarna som slingrade sig likt maskar genom landskapet.
Han tog ett djupt andetag och slök den sista apelsinklyftan. Han ställde sig upp och krängde på sig sin ryggsäck, den kändes lite lättare nu, och började vandra vidare längs den branta stigen upp mot toppen. Han tittade mot solen för att få en uppfattning om vad klockan kunde vara men insåg att han inte hade en aning. Han brydde sig inte heller när han tänkte efter. Det var inte långt kvar till målet nu, någon timmes vandring kanske, sedan skulle han leta upp en bra lägerplats där han kunde ta av sig sina kängor, resa sitt tält och laga till något att äta.
Han såg ett par små fåglar lyfta från ett stenröse alldeles intill stigen. Luftströmmarna lyfte snabbt upp dem till hög höjd och där blev de hängande i luften utan ett enda vingslag.
Framför honom fortsatte stigen in mellan ett par stora klippblock. Han stannade till, vände sig om och tittade tillbaka ut över dalen som om han aldrig skulle återse den igen. Så vände sig Gummifarsan om igen, log brett och fortsatte in emellan klippblocken och försvann.

Det här var det sista av Gummifarsan.
Tack till Er alla som läst och hoppas att jag kunna locka fram något litet leende ibland.

Peter Rendius