Konsten att bli en gubbe

För mig kom inte rynkorna runt ögonen och i pannan som en direkt överraskning. Jag har hela mitt liv misstänkt att jag skulle åldras och att dessa rynkor hör till åldrandet på ett ganska naturligt och faktiskt helt ofarligt sätt.
Om mina jeans stramar en smula när jag tar på mig dem kan jag känna att det kanske skulle vara bra att gå ner ett par kilo i vikt men jag gör ingen större affär av det.
Att satsa på en karriär som kalsongmodell för Calvin Klein har aldrig känts särskilt aktuellt i alla fall.
Jag betraktar mig själv som mycket lyckosam, eftersom jag inte är med i tävlingen så behöver varken använda silikon eller nervgifter vara snyggare än alla andra. Jag vill inte vara med på skvallertidningarnas förstasidor och behöver heller inte ställa till med skandaler eller förnedra mig i reklamkanalernas dokussåpor.
Jag känner inget behov av att blogga om mode, sex eller min egen förträfflighet för att framstå som spännande och visa världen hur ”inne” jag är.

Visst har åren förändrat mina hjältar och min syn på vad som viktigt i livet.
Rockhjältarnas gloria har bleknat en aning och familjen, resor och välskrivna böcker ligger betydligt högre på min lista över vad som är hett än vad innekrogar, kändispartyn och såpor gör.
Jag känner inte heller att jag borde vara mer tid på jobbet eller försöka tjäna enorma mängder med pengar för att bli rik och äga ett eget flygplan eller lyxhus vid Falsterbo golfklubb eller i Stockholms skärgård.

När allt kommer omkring så vill jag nog helst sitta under min korkek och lukta på blommorna och se barnen växa upp och bli mer självständiga och ta för sig av livet.
Att fortsätta hoppas att min underbara hustru kommer att fortsätta att tycka om mig även om åren går.

Om detta innebär att jag är på väg att bli en gubbe så vandrar jag villigt vidare på inslagen väg.