Nightcrawler

Smärtan var obeskrivlig. Han försökte att resa sig upp men benen ville inte lyda honom. Han grinade illa och föll tillbaka mot det kalla golvet. Ensam låg han alldeles stilla och stirrade tomt mot det vita taket högt däruppe. Tystnaden var total och skenet från den nakna glödlampan stack honom i ögonen. Han kände smärtan pulsera i kroppen och han visste att om han inte lyckades ta sig upp på benen vid nästa försök så kanske han inte skulle komma upp alls. Liggande på mage drog han sig försiktigt närmare den gamla trätrappan som vindlade upp mot friheten. Kniven som han höll i sin högra hand glimmade i ljusskenet från en gatlykta utanför fönstret. I den tysta natten hörde han ibland bilar sakta passera. Han visste att de inte letade efter honom. Han var nästan framme nu, bara en liten bit kvar. En kaskad av smärta strålade plötsligt upp genom hela hans kropp, allt blev mörkt.
När han efter en stund öppnade ögonen förstod han att någon måste ha hört honom. Trägolvet knakade ovanför och han hörde steg långsamt närma sig. Han lade ifrån sig kniven och försökte med stöd av en låda som stod intill att sätta sig upp. Mer smärta. Stegen kom nu ner för trappan. Han måste ta sig upp och det snabbt. Det dunkade i huvudet men med en sista kraftansträngning lyckades han ta sig upp på knä.

Försent. Hon hade redan sett honom och det fanns ingen möjlighet att gömma sig.
Han drog efter andan och försökte se oberörd ut.
”Men du, håller du fortfarande på?”
”Ja, jag ville bli klar ikväll”
”Men du vet vad ont i ryggen du får när du lägger golv. Det är dessutom mitt i natten. Kan du inte ge dig nu?”
”Jo, jag ska men det är bara lite kvar:”
”Du är så otroligt envis. Kom och lägg dig istället.”
”Mm.”
”Ska jag hjälpa dig upp?”
”Öhh, ja tack, det vore fint.”