...och så var det dags för ännu mera sport

Äntligen börjar OS.
Nu när tv bara visar svettiga damer och herrar som utför diverse konstlade kroppsövningar i hel jämra månad så kan jag med gott samvete låta tv:n vara avstängd.
Risken att jag skulle missa något intressant eller av värde är nästan mikroskopisk eftersom till och med nyhetsprogrammen svämmar över av transpirerande atleter som bara käkat broccoli och groddar i fyra år - ja det är klart, en och annan liten steroid bland groddarna har väl slunkit ner kanske för att springa en hundradels sekund snabbare än sina konkurrenter.
Om jag skulle, mot bättre vetande, råka slå på tv:n så hoppas jag att det är tresteg. Det är nämligen det dummaste påhitt inom idrotten jag vet. Jag kan förstå hur man förr behövde vara snabb och stark för att kunna fly undan en fiende eller kanske dräpa något ätbart som lyckats skrämma upp ur någon buske – men förklara för mig hur tresteg kommer in i bilden!
En annan sida av OS är sponsorerna. Jag kan lova att jag skulle köpa betydligt fler prylar av dem om de istället valde att sponsra verksamheter som faktiskt har mening. Rädda barnen, Läkare utan gränser m.fl. istället för att spendera enorma summor på en anabolstinna idrottstävlingar.
Dumpa OS och hyr en bra film istället, laga lite gott att äta (utan anabola i potatisgratängen) och mys lite med barn och hustru. Jag tror att när vi kommer så långt i livet så att vi kan blicka tillbaka lite så är det väldigt få av oss som kommer att säga ”jag skulle ha tittat mer på tv-sporten”.