Tid för hämnd

Ensam stod hon och blickade ut över den totala förödelse som bredde ut sig framför henne. Hon blundade, lutade huvudet bakåt och drog djup efter andan. Hennes vänstra fot stötte emot något och en sötaktig lukt av begynnande förruttnelse nådde hennes näsborrar. Ett lätt illamående växte sig snabbt starkare och paniken växa i bröstet, hon ville vända och fly därifrån, låtsas att hon aldrig varit där.
Hon försökte lugna sig, satte sig på huk och vilade pannan i sina händer. Sakta lyfte hon blicken för att försöka bilda sig en uppfattning om hur omfattande katastrofen egentligen var.
Hon hade varit med förr, en ärrad veteran som sett liknande katastrofer som den här och erfarenheten sade henne att det fortfarande fanns hopp. Den närmaste tiden skulle bli tuff och det fanns inte mycket hjälp att hoppas på vare sig från FN eller Röda korset. Deras insats skulle ändå inte vara till någon nytta nu. Tiden var knapp och hon visste att de som ansvarade för detta inte var långt borta och det skulle inte dröja länge förrän de återvände, och då kanske i större antal.
Bakom sig hörde hon någon komma. En man närmade sig med raska steg. Hon såg hans förvånade min och vände sig om för att möta honom.
”Vad i …” Mannen ställde ner matkassarna från Ica på golvet intill den vita kofta som någon släng där. Han blev stående i dörröppningen till köket och såg ut över kaoset som bredde ut sig över diskbänken, spisen, golvet och köksbordet. ”Det ser ju ut som ett slagfält härinne!”.
Sakta böjde han sig ner och tog upp en tom Fantaflaska från golvet och ställde den i högen av odiskade tallrikar och glas på diskbänken. ”Jag trodde de skulle städa upp efter sig” morrade han. ”Hur många var de egentligen?”
”Det var i sju totalt som sov här inatt men hur många som har ätit här har jag ingen aning om, verkar vara minst tio i alla fall.”
Kvinnan petade ner en t-shirt från en av köksstolarna och satte sig tungt, flyttade lite förstrött undan en av tallrikarna med en halväten smörgås på och sa: ”Om det är krig de vill ha det krig de ska få.”
”Ekonomiska sanktioner?”
”Absolut, inte en spänn i månadspeng förrän de fixat det här.”
”Kör vi kollektiv bestraffning eller ska vi göra en utredning?”
”Kollektivt, vi kommer i alla fall aldrig få reda på hela sanningen bakom det här.”

Det ska bli skönt när sommarlovet är slut, att få återgå till vissa rutiner och försöka återskapa någon form av ordning i vårt hem. Men det bästa är att jag får nöjet att väcka dem riktigt, riktigt tidigt på morgonen… Det är tid för hämnd.