BMI till frukost

”Får jag mäta din midja?”
Jag hinner knappt svälja den första koppen kaffe på morgonen innan hon kommer sättande med ett måttband i högsta hugg. Givetvis har hon suttit och surfat och hittat en BMI-tabell som utförligt beskriver hur alla människor bör vara skapta och vilken vikt man ska ha för ett långt och lyckligt liv.
Givetvis sätter jag mig omedelbart på tvären mot detta och försöker undkomma måttband och vågar genom att direkt erkänna min övervikt. Det brukar i normala fall funka att säga att ”Javisst älskling, jag vet att jag väger för mycket men på måndag ska jag ta tag i det och gå ned 20 kilo”. Nu kanske jag inte behöver gå ned riktigt så mycket, men om man överdriver lite så brukar svaret bli att ”inte behöver du gå ned så mycket, men lite grann vore nog bra”. Sedan glöms saken bort i några dagar.
Den här morgonen kom jag inte undan lika lätt. Som svar på mitt: – Javisst älskling… fick jag till min stora förvåning fick jag höra ett riktigt brandtal med en inlevelse som hade fått Churchill att gå ned fem kilo av ren avundsjuka om hur viktigt det är att inte bli för överviktig. – Diabetes, ledförslitning, hjärtproblem… mässade hon. – Det är inte för sent, du är fortfarande ung …
Till slut kunde jag inte låta bli att skratta och då insåg även hon att det kanske var att ta i lite i överkant.
– Kom, sa jag så går vi ut i trädgården och tar en kopp kaffe till.
– Jag kommer, häll upp en kopp åt mig också.
Jag fötränger tanken på hur gott det skulle vara med liten bulle till kaffet när jag kliver ut i morgonsolen med kaffekopparna.
Kanske kommer jag att klara mig undan måttbandet ytterligare ett par dagar men jag känner mig rätt säker på att när jag minst anar det så ligger det på bordet och väntar på mig.